Vi som är baspersonal inom socialförvaltningen i Luleå kommun har under de senaste åren fått erfara att våra behov kommer allra sist i prioriteringsordningen.
Det gäller både pengar och arbetsmiljö. Slantar finns för skrytbyggen av alla de slag, för idrott och kulturutövande, och inget ont i det i den bästa av världar med överflöd av resurser. Nu är det inte i en sådan vi lever.
Vi har drabbats av en kraftig lönesänkning i och med att helgtillägget slopades. Samtidigt har vi fått betala våra egna heltider med schemaförsämringar av rang, som till exempel delade turer och tjänstgöring mer än varannan helg. Man sparar även på andra sätt. Neddragningar minskar personaltätheten och ökar förekomsten av ensamarbete.
Det innebär att somliga av oss lever med en ständig känsla av att inte räcka till ens för vårdtagarnas basbehov.
Våra chefer jagar kostnader, facket har gett upp och politikerna struntar fullständigt i oss, utom (har det visat sig) just inför valet.
I dagarna har vi kunnat läsa om hur de politiker som tidigare ignorerat oss plötsligt har insett att vi utgör en stor grupp väljare.
Alliansen lovar både stopp för delade turer och helgtillägget tillbaka om de vinner valet, medan Socialdemokraterna lovar åtminstone det senare, fast med tillägget att man vill ha ett år på sig. Inget av partierna redovisar hur finansieringen ska se ut.
Vi som är vana att få betala själva misstänker starkt att lösningen för att till exempel avskaffa delade turer kan bestå i ökad helgtjänstgöring, för där har man ju inget lovat.
Risken är också stor att när ett år har gått och inget hänt kommer det att heta; "vi har ambitionen men ekonomin har hittills inte tillåtit..."
Mina raka frågor till partierna är; vilka "skarpa löften" ger ni om helgtilläggets återinförande, delade turer och helgtjänstgöring för oss kommunala golvarbetare?
Hur ser ni på att sparkraven drabbar oss anställda hårt och hur följs konsekvenser av personalneddragningar upp?
Att facken bevakar är nonsens, för till exempel Kommunal är sedan länge skrämt till tystnad.
Svaren på dessa frågor kan vara avgörande. Jag har i alla år röstat (S), men i år går min röst till det parti (undantaget SD) som lovar åtgärder utan tillägget "när ekonomin tillåter".
Diskussionerna på min arbetsplats och i bekantskapskretsen visar tydligt att jag inte är ensam.
Nu krävs det alltså tydliga besked, och det brådskar.