Barnfattigdom är en skamfläck på Sveriges karta.
Incitamentet till barnfattigdom är att människor får det tuffare att klara sin vardag. Det kan gå snabbt utför om man blir utförsäkrad eller man blir sjuk.
Man borde på något sätt kunna bistå människor i nöd och inte minst barnen.
Detta syndrom upplevdes ju under tidigt 1930-tal där de rika blev rikare och de fattiga blev fattigare.
Att leva i ett sådant samhälle som hela tiden slår sig för bröstet och säger att det går alldeles utmärkt för Sverige. Då har man inte tagit med dessa komponenter i sammanhanget.
Det måste vara så att alla borde få sin del av kakan i ett samhälle. Inte bara de som har det förspänt.
Att uppleva att andra barn reser på semester utomlands och ha massor av prylar medan andra inte kan ta en vanlig liten semestertripp. Eller på något sätt kunna unna sig av livets möjligheter.
Detta är inte en sund politik. Kan man tänka sig in i dessa människors liv när man själv är uppväxt med en silversked i handen?
Fattigdom kan identifieras på olika sätt. Man kan vara fattig men ändå rik på kärlek.
Men tyvärr har inte detta heller infriats i Sverige, på grund av all mobbning som förekommer. Ett barn borde inte behöva utsättas för dessa påfrestningar i livet.
Det är nog med andra komponenter. Men tyvärr tror jag att ju fler kockar desto sämre soppa. Den psykiska ohälsan är en graverande del av vad Sverige är i dag.
Den delen kan ingen bortse ifrån. Även om man från högre ort säger att det går bra för Sverige. Så lite mer av sunt förnuft borde råda.
Men det är inte konstigt att ledande politiker inte ha någon kontakt med det övriga samhället. De har ju sin egen gräddfil att ta hand om. Den gräddfilen skapar då inga fattiga barn.