Insändare: Början till slutet

När Volvo nu har sålts till Kina, så är det sannolikt början till slutet för ett av Sveriges största företag.
Kinesiska Geely är naturligtvis enbart intresserade av att lära sig att bygga bilar av västerländsk standard, inte av att skapa arbeten i Sverige.

Kom ihåg att det var regeringen, med näringsministern Maud Olofsson (C) som ytterst ansvarig, som vägrade att köpa Volvos industrier för att rädda arbetstillfällen i Sverige.
Med ett köp av Volvo för AP-fondernas överskott hade arbetstillfällen säkrats och eftersom det är skatt på arbete som betalar pensionerna så hade köpet betalat sig flera gånger om.
Utöver arbeten och skatteintäkter hade ett av pensionsfonderna ägt Volvo kunnat starta utvecklingen av helt elektrifierade bilar och bilar med biogasmotorer, något som bilindustrin har motarbetat i trettiofem år.
Volvo hade resurser, teknisk kompetens och utbildad produktionspersonal som kunde ha blivit navet i framtidens transportteknologi, inte bara för bilar
utan också för lok och spårvagnar då spårbundna transporter är det enda som är energieffektivt nog och miljömässigt hållbart
att dominera transorterna framöver.
Det hade varit ett läge för Volvo att ersätta den av ABB nedlagda loktillverkningen i Sverige.
Men för den neoklassiskt indoktrinerade regeringen är statlig styrning av ekonomin helt förkastligt även sedan "marknaden" helt har misslyckats.
Istället ser man på medan ett företag i en kommunistisk enpartistat tar över Sveriges industriella flaggskepp.
Regeringen ville inte ta några medel från AP-fonderna för att trygga jobb, produktion och pensioner i Sverige eftersom dessa pengar behövs för att på kort sikt dölja de enorma underskott man skapar i statens finanser och som inom kort kommer att motivera Timbroförlagen att ropa på en utförsäljning av vad som finns kvar av den offentliga sektorn.
Men Kommunistkina får köpa Volvo, det är inga problem, bara inte den svenska staten tvingas nationalisera ett av landets viktigaste företag.

Den monumental inkompetens med vilken regeringen har hanterat denna affär kan bara jämföras med hur man hanterade bankkrisen 1992.
Alla banker fick sina förluster täckta medan 30 000 företag konkursade på några veckor på grund av uppsagda krediter och 500 procents ränta.