Barnfattigdom - ett laddat ord som väcker känslor, som öppnar dörrar till empati och medkänsla.
Vem vill se ett barn som lider och far illa? Vi gör allt i vår makt för att hjälpa och förhindra, det sitter djupt rotat.
Sådana är vi, vi föräldrar...
Hur många gånger kan vi vinkla detta ord, barnfattigdom, för att hitta dess rätta innebörd?
Jag kan till och med dra det till sin yttersta spets och påstå att den inte finns i vårt land. Vem har rätt, vem har fel?
Ord har fått så många betydelser, och tolkas så olika numera.
Vi måste vidga vår syn och se från ett annat perspektiv. Jag föredrar att säga barn som lever i fattigdom, det blir mer rättvist så, och vi kommer det verkliga problemet närmare då.
Fattigdom finns i dag år 2013, men den är förändrad. Den syns inte utåt, till skillnad från förr i tiden då den var högst påtaglig.
Vi har en dold fattigdom och det är föräldrarna till dessa barn som är fattiga. Alla de som kommit i kläm på grund av sociala nedskärningar och trygghetssystem som urholkats.
Ett människoliv kan bokstavligt talat slås i spillror, socialt och ekonomiskt från ena dagen till den andra, och barn blir drabbade. Ofrånkomligt, obönhörligt.
Bekämpa fattigdom från grunden, det är där vi måste börja. Inte låta bilden av barn med trasiga skor och kläder bli ett krasst konstaterande att så ser det inte ut och stanna vid det.
Se istället till så att vi vuxna kan leva ett bra och välfungerande liv och även om och när vi drabbas av svårigheter av skilda slag, så finns samhället där och träder fram.
Fattigdom ska över huvud taget inte behöva förekomma i ett rikt välfärdsland som Sverige.
De rika kan inte längre frånta sig sitt ansvar.
Våra barn tillhör framtiden, att kunna ge dem förutsättning för ett rikt och tryggt vuxet liv tjänar vi alla på.