För lite mer än tre år sedan förlorade vi vår pappa i en hemsk sjukdom, vår mamma förlorade sin man och livskamrat.
När pappa ännu levde fanns vännerna och syskonen runt om, både pappa och mamma var personer som alltid fanns där för alla andra. När pappa dör blir vår mamma djupt deprimerad. Inte alls varken konstigt eller förvånande.
När tiden går börjar mamma må allt bättre, men hennes ork och energi är borta.
På väldigt kort tid förlorar mamma nu även sina vänner men vad värre är att inte ens de egna syskonen ger henne stöd.
Telefonen har tystnat, besöken uteblir. Inga brev eller kort som påminner om att påsken, julen, semestern och så vidare är här. När nöden är som störst är vänner/syskon som bortblåsta. Under de tre långa år som gått, när mamma verkligen behövt sina vänners och syskons stöd och deras uppmuntran, så har ingen funnits där.
Under de tre år som gått kan vi räkna på handen de besök och samtal hon fått. Det hade inte kostat er mer än en kort stund av besök, eller samtal för att ge henne en långvarig glädje.
Hur tror ni hon känner när hon vet att ni tar er tid att shoppa i butiker, besöker andra i närheten, eller när ni firar varandras födelsedagar? Varför ger ni henne inte en liten stund av er tid? Säger säkert "har inte tid" .
Det gör ont i våra hjärtan, men inget mot smärtan hon känner. Tidigare pratade hon om er dagligen, frågade oss hur ni mådde, vad ni gjorde. Hon kunde få veta av främmande människor att de sett er i närheten, vilket tände hopp hos henne att ni kanske skulle komma på besök.
Ett hopp som sakta slocknade.
I dag vill hon inte prata om er, men vi vet att hon tänker på er väldigt ofta. När hon fått reda av andra att syskon, eller syskons äkta hälft eller en vän blivit sjuk har hon som alltid tidigare, oroats för er. Men vem är orolig över henne?
Att bevittna att människor i hennes närhet verkar rädda helt plötsligt. Är sjukdomen något att vara rädd för, eller skäms ni?
Ni har ännu tid att besöka er syster/vän. Ge henne en stund av glädje, koka kaffe tillsammans, fika som ni gjorde förr. Kanske ni kan denna gång hjälpa henne med att göra henne fin i håret så som hon gjorde åt er en gång.
Sträck ut en hand, finns där för henne. Så som hon fanns där för er, en gång då hon inte var sjuk och "gammal". Måtte ni aldrig bli lämnade ensamma och dessutom ha oturen att bli sjuka. För inte kan väl ni vilja sluta era liv som hennes?