Försvarsdebatten har nu åter spårat ur. Äntligen inser man tydligen att försvarsmakten måtte vara felkonstruerad, men man förstår inte var felet ligger.
Inte sedan 1960-talet har vi haft en försvarsmakt. Vi har haft en krigsmakt, som till varje pris ska anfalla och slå en inkräktare.
Detta är "uppåt väggarna". Vårt till ytan stora men i försvarspolitiken lilla Sverige kan aldrig göra anspråk på att kunna anfalla och besegra eller avskräcka en invaderande stormakt.
Vi måste sluta spekulera över vad omgivande stormakter och militära maktkonstellationer vill och kan.
I stället bör vi fundera ut hur vi ska konstruera en försvarsmakt som till lägsta kostnad kan försvara hela Sverige. Vi behöver alltså en försvarsmakt, inte en anfallsstruktur (vi behöver inte en krigsmakt).
Internationella erfarenheter visar att en försvarsmakt kostar mindre än en tredjedel av vad en krigsmakt kostar.
Eftersom dagens svenska krigsmakt, insatsorganisationen, är helt otillräcklig för Sveriges behov, kan en ny svensk försvarsmakt kanske inte bli billigare än insatsernas 40 miljarder, men den skulle kunna försvara hela Sverige mer än några veckor och den skulle därför verka fredsbevarande.
Ett villkor för den fredsbevarande effekten är att den nya försvarsmakten av omvärlden uppfattas ha en på hela svenska folket med allmän värnplikt stödd uthållig motståndsförmåga.
Talet om försvaret som särintresse är det mest defaitistiska uttalande som hittils förekommit i försarsdebatten.