Jag jobbar inom äldreomsorgen och ser många anhöriga som far illa av att deras mor/far/fru/make drabbats av någon demenssjukdom. Att som anställd inom äldreomsorgen anser jag att det är min plikt att inte se ner på anhöriga som inte orkar.
Jag har själv en anhörig med en demenssjukdom. I dag när jag av en händelse var på besök hos min anhörig pratade jag med två ur personalen.
När de fick klart för sig vem min anhörige var gav de varandra en blick och som ni alla vet kan en blick säga mer än 1 000 ord. Det gjorde den blicken.
Att vara anhörig till en dement människa är väldigt jobbigt och jag tror inte att man kan sätta sig in i det om man inte själv varit där. Att dessutom känna sig "nedtryckt" av personalen är fruktansvärt.
Jag är inte ofta och hälsar på, av den enda anledningen att jag mår dåligt över att se detta förfall som min anhörige har hamnat i och jag vet att minnet av att jag varit där försvinner så fort jag vänder ryggen åt dem.
Varför ska jag då dömas? Bara för att jag inte är och hälsar på betyder inte att jag slutat bry mig.
Jag vill att min anhöriga ska få den bästa tänkbara vården, jag vill dessutom veta vad som händer men inte ens det får vi. Mycket illa.
Jag tänker inte hänga ut detta äldreboende eller kommun där det händer för det är inte relevant.
Det som är relevant är att personalen på alla älderboenden över hela Sverige ska låta bli att döma och se ner på folk som redan känner en stor skuld över att de inte räcker till.