När man skaffar barn till världen är väl ändå tanken att man ska ta hand om dem, ge dem omsorg, kärlek, uppfostran, glädje, regler och hjälpa dem navigera rätt på livets väg?
Jag blir mörkrädd och faktiskt en smula förbannad när jag ser barn som är vind för våg. Föräldrarna vill sitta i solstolen, bättra på solbrännan, prata med väninnor och förverkliga sig själva i stället för att umgås med sina barn.
Vi har det mesta på vår gård, en studsmatta, sandlåda, gungor och diverse lekmaterial.
Våra barn som jag ännu tycker är för små (4 och 6 år) för att vara själv kring gatorna med cyklarna eller till fots, nyttjar dessa saker dagligen. De har jämnt någon kompis här eller så besöker de någon kompis efter att först ha ringt och hört att det går bra att komma en stund.
Jag älskar barn och jag tycker att just dessa små troll är livets stora mening, men nu tycker även jag att det har börjat gå för långt. Grannar utnyttjar vår tomt med dess tillhörigheter när vi inte är hemma, de hoppar studsmatta, cyklar på gräsmattan, river ut sandleksaker, spelar fotboll. Även när våra barn har gått in för kvällen och vi stängt dörren är de och leker på vår gård.
Innan vi ens stigit upp på morgnarna är de och leker. Jag känner att jag har ett visst ansvar för barnen när de vistas på min gård. Men jag har ingen lust att bedriva någon förskola med drop-in-tider.
I dag fick droppen bägaren att rinna över, när vi kör upp bilen på vår gård så är fem av kvarterets barn på studsmattan. När vårt barn ska gå in så får han höra att han inte får komma in, han skulle få vänta tills de hoppat färdigt.
Jag tror inte vi är de enda som står inför detta problem, jag skulle vilja höra med er andra hur ni hanterar sådana här situationer. Jag vore tacksam för svar.
Jag vill njuta av sommaren jag också och inte fungera som en barnpassare till kvarterets alla barn!