INSÄNDARE: Elitarmé till undsättning

Under sensommaren 2010 har både Mona Sahlin och företrädare för Alliansen klargjort sin syn på Sveriges militära närvaro i Afghanistan. Socialdemokraternas ledare meddelade att hon ansåg att svenska trupper skall vara kvar i landet så länge de gör nytta, dock med tilläget att en hemtagning förmodligen kommer att ske under nästa mandatperiod och alliansföreträdarna med försvarsminister Tolgfors i spetsen öppnade för en förlängning och eventuellt en utökning av den svenska insatsen. Ministern säger sig också vilja göra en valfråga av försvaret. Dessa ansatser till tydlighet i försvarsfrågan är i sig bra men de saknar den viktigaste informationen nämligen hur vår politiska elit ämnar försvara vårt eget land. Det finns ett antal påståenden angående det egna landets försvar som förmodligen skulle vara av intresse att få klarlagda av Riksdagens partier. Undertecknades blygsamma syn på saken framgår nedan.

Vi försvarar Sverige i Afghanistan.
Oavsett värdet för Afghanerna av vår insats bidrager den inte på något sätt till de egna gränsernas försvar. Insatserna ska ses separat från alla diskussioner om hur vi skall trygga vårt eget lands territorium.
Verksamhet på andra sidan jordklotet kan vara relevant för stormakterna som vill trygga sin strategiska försörjning av mineraler och olja. Men ett litet land som Sverige kommer aldrig att ha något att säga till om när krigsbytet skall delas och utvinningsrätterna för olja och malm auktioneras ut.
Därför ska insatsen i Afghanistan likt alla andra uppdrag vi deltagit i runtom i världen, ses som militär verksamhet vid sidan om det egna territoriets försvar.

Det finns ingen hotbild mot Sverige.
Det finns inget överhängande krigshot men stormakter i vår närhet växer sig allt starkare och har också tydligt visat att ett litet land som sätter sig upp mot en mäktig granne bör vara försiktigt eller ha starka vänner.
Om Sverige fortsätter att vara ett militärt vakuum finns risken att starkare makter kommer att vilja stabilisera detta tomrum genom att flytta fram sina egna positioner.

Vi får nog inte någon hjälp av våra vänner.
Det har genom tiderna visat sig att små länder som förlitar sig på andras hjälp för sitt försvar blir grymt besvikna. Ett tydligt exempel är Georgien som förlitade sig på NATO och USA för att våga stå upp mot Ryssland men ingen hjälp kom när Ryssland invaderade eftersom man inte ansåg Georgien vara värt att gå i krig för.
För att få hjälp måste vi själva vara beredda att möta fienden för ingen kommer att försvara vårt land åt oss om vi inte är redo att göra det själva. Allianser fungerar bra så länge alla inblandade tjänar på dem, men det är naivt att tro att någon skulle bedriva välgörenhet och offra sina unga män och kvinnor för vårt lands skull.

Hela Sverige skall försvaras.
Detta påstående förefaller vara en självklarhet men idag finns inget självklart i att vår ledning ens har ambitionen att försvara hela landet. Försvarets litenhet och, genom värnpliktens avskaffande, bristande folkförankring medför att vi inte kommer att kunna möta något som helst angrepp mot våra gränser.
Vill vi möta motståndaren på en punkt har vi utöver ett ineffektivt hemvärn inte några resurser att agera i någon enda annan del av landet. Frågan infinner sig därför vilken del av landet som skall försvaras och vilka delar som skall lämnas åt angriparen.

En liten men vass yrkesarmé är bättre än ett folkförsvar.
En för uppgiften motiverad yrkesarmé är lämpad för insatser i andra länder dit man kan skicka yrkessoldater utan att riskera ifrågasättanden vid förluster och en i tid utdragen insats.
Om dock yrkessoldaterna inte är motiverade för uppgiften utan med tvång måste sändas ut i internationell tjänst är de klart sämre än värnpliktiga som efter fullgjord grundutbildning frivilligt sökt utlandstjänstgöring.
Oavsett hur mycket yrkesmilitär man är kanske man inte är intresserad av att tjänstgöra i fjärran land och då gör man inte sitt bästa när man ändå måste ge sig iväg.

Ett litet land som vill hitta de bästa soldaterna måste ha en bred rekryteringsbas och det får vi bara genom den allmänna värnplikten. För det egna landets försvar är den lilla yrkesarmén genom sin litenhet direkt olämplig eftersom den vid ett anfall snabbt kommer att slås ut av stormakten . En makt som alltid har modernare tekniska resurser än vi och som dessutom har dessa resurser i mycket stort antal.
Vill vi vara avskräckande gentemot stormakterna runt oss måste dessa veta att det kommer att kosta mycken tid och många människoliv att lägga under sig vårt land.
Ett litet, högteknologiskt yrkesförsvar som kan slås ut av överlägsen teknik inom loppet av några timmar är inte avskräckande och därmed inte heller någon garant för fortsatt fred i vårt land.

Insändare: Elitarmé till undsättning

Ett litet, högteknologiskt yrkesförsvar som kan slås ut av överlägsen teknik inom loppet av några timmar är inte avskräckande och därmed inte heller någon garant för fortsatt fred i vårt land, skriver Anders Karlsson och Bertil Kantola. Vad tycker du? Diskutera här!