Jag minns den elfte september 2001 i New York som om det var i går och det var hemskt!
Men jag minns ännu mer den 11 september 1973 i Santiago de Chile när himlen förmörkades och jag och mina landsmän förhindrades att under 17 år, 1973-1990, ha ett normalt liv.
Jag var där och den ljusa framtid som jag hade i mina drömmar försvann. Krigsplan och militära helikoptrar omvandlade luften till ett förskräcklig svart moln.
Deras uppdrag var att skapa ett kollektivt trauma för miljontals chilenare som hade empati för president Allende. I början var deras uppdrag först och främst att bomba regeringsbyggnaden och förhindra den folkvalda presidenten att styra landet. Salvador Allende hade tre år kvar att regera.
Efter presidentens död skulle de nya makthavarna, för att kunna hålla sig vid makten, använda sig av sin terrorstrategi. Jag minns än i dag, när nattens mörker föll, hur krigsplanen och helikoptrarna på låg höjd flög fram och tillbaka för att skapa skräck och stoppa det motstånd som aldrig fanns.
Diktaturens terror segrade med sina bombningar. Och under 17 år kunde USA, England, Frankrike, Tyskland med flera länder hålla den förskräcklige diktatorn Augusto Pinochet i sina armar, samtidigt som tortyr, försvinnanden, politiska mord och landsförvisning av sina legitima chilenska medborgare pågick i mörkret.
I Sverige hamnade fler än trettiotusen chilenare som lyckades fly från terror och fattigdom. Jag vet att det finns mer än ett förskräckligt minne av 11 september.
Jag minns även när den före detta diktatorn arresterades i London under ett privat besök på order från den spanska åklagaren Baltasar Garzón som kämpade för att den grymma diktatorn skulle ställas inför en internationell domstol.
Men José Maria Aznar, Margaret Thatcher, Tony Blair med flera lyckades med sitt uppsåtliga engagemang och massmördaren kunde resa tillbaka till Chile i frihet.
Hundratals mödrar får för alltid somna utan att få veta vad som hade hänt med sina söner och döttrar som försvann för alltid i hemliga gravar, vulkaner och i havets djup.
Mödrarna fick inte heller uppleva, åtminstone som en tröst, att se diktatorn Pinochet sittande framför en internationell domstol. Europa friade honom.