Sveriges riksdag ansvarar för vår politik, som bland annat omfattar organiserande av rikets väpnade våld, alltså polis- och militärväsendet.
År 2009 lade riksdagen över ansvaret för rikets yttre säkerhet på frivilliga, värvade soldater. Vi fick så kallade insatsstyrkor; det väpnade våldet privatiserades.
Denna överföring eller ominriktning blev inte så enkel och effektiv som riksdagen trodde. Men 2014 eller kanske 2019 sägs säkerheten vara klar.
Regeringen strävar efter att insatsorganisationen ska komma till användning så ofta och så mycket som möjligt.
Vi har haft styrkor bland annat i Afghanistan, i mörkaste Afrika och i Libyen.
Dyrt blev det och en fortsatt privatisering av det väpnade våldet och dess logistik är att vänta.
I två hundra år ansåg riksdagen att det är vårt eget, medborgarnas, ansvar att försvara Sverige. Det var inte ett frivilligt åtagande. Vi hade då en Försvarsmakt, där vi skulle försvara oss själva; inte en säkerhetsorganisation.
Om vi blev angripna skulle vi försvara oss, så enkelt var det. Vi struntade i vad ryssar, europeer, amerikaner och andra hade för sig.
Sveriges säkerhet bestod i att vår Försvarsmakt skulle respekteras. Regeringens ambition var att Försvarsmakten aldrig skulle behöva användas.
Visst ville vi få hjälp med att förstärka denna försvarsmakt och sådan hjälp köptes redan i fred. Vi trodde nog att en tredje part skulle komma att hjälpa oss om vi blev anfallna, inte för vår skull utan för den tredje partens eget bästa.
Nu ska vår privatiserade säkerhetsorganisation tillsammans med grannarna, EU, Nato och amerikanerna skydda oss.
Då har varken vi eller de särskilt mycket att komma med.
Har inte riksdagen dragit en riktig nitlott, när den började spela på säkerhetsbörsen? Spelet kostar 40 miljarder kronor per år.
För dessa 40 miljarder skulle riksdagen kunna beställa en ny försvarsmakt, som regeringen och ÖB skulle kunna färdigställa på 10-20 år.
Professor Wilhelm Agrell i Lund, sannolikt vår främste säkerhetspolitiske expert, frågar: "Vem håller i ratten när försvarspolitiken körs upp ur diket?"
Nog är det allas vårt ansvar.