Som sjukvårdspersonal med huvudinriktning att ge den allra bästa omvårdnaden och utgöra patientens ”förlängda arm” blir man bestört då man tar del av vad som hände den 84 åriga Luleåkvinna då hon 2011 opererades för sin gråstarr på Sunderby sjukhus.
Omgivningen säger ”så här får det inte gå till och det borde även cheferna tillstå sig att göra!
Oftast klarar de sig genom att säga ”jag kan inte kommentera det enskilda fallet på grund av av sekretesskäl”.
Två år efter händelsen skall man nu börja gå igenom journalanteckningar och intervjua personal, bara det är makabert oansvarigt att det inte skett tidigare! Då man tar del av det av anhöriga beskrivna händelseförloppet har man ingen anledning att tvivla på hur det gick till då denna gamla kvinna skickades hem utan att meddela anhöriga eller eventuell hemtjänst, speciellt efter armskadan mitt i natten.
Då vårdplatserna inte räcker till sker en läkarprioritering , vilka skall vi satsa på, vilka har de största behoven? Oftast blir svaret ” de produktiva krafterna”.
I Sverige i dag förhåller det sig så att ”man måste vara frisk för att orka vara sjuk” och då har en gammal människa oftast sämre förutsättningar att hävda sig i konkurrens med yngre och medelålders på grund av den människosyn som många läkargrupper har på äldre och gamla – de tillhör inte priogrupp ett, inte på långa vägar.
Våga erkänna ert fatala misstag, lär av misstaget, förändra läkargruppens syn och värdegrund på gamla och äldre människor, (det hjälper andra för framtiden), ge kvinnan upprättelse och rätt till ersättning!
Våga stå upp och sluta upp med er dumdristighet att skylla på taxichauffören som på sätt och vis hade en del av ansvaret, dock långväga från sjukhusets ansvar för det inträffade.
Flyktvägen ”den mänskliga faktorn” kan inte åberopas i detta fall! Det framkommer inte om någon Lex Maria anmälan upprättades, om så inte var fallet har ytterligare ett fatalt misstag begåtts från sjukhusets sida!