"Så lämnar jag den by som sett mig födas - Snart sover den en evig törnrossömn. Borta är dess ungdom, blott de gamla lever kvar, i denna bygd som en gång blomstrat har..."
Så gick ett textstycke i en sång vi sjöng på skolmusiken, vi som växte upp i mitten av -70-talet i Kaunisvaara. Nu är det andra tider, och en del bybor har redan lämnat byn av precis motsatt anledning. Fastigheter säljs/löses in till förmån för gruvan och arbetet är i full gång ute på Tapulivuoma.
Det är stort det som händer; farhågorna om den eviga sömnen kan läggas åt sidan. Nu flyttar vissa Kaunisvaarabor för att ge plats till utveckling och framtidstro i bygden. Det är inget lätt scenario för de inblandade att vara en pusselbit i - de som flyttar gör det från barndomshem och släktgårdar.
Bygdens utveckling och framtidens arbetstillfällen utgör en skarp kontrast till sorgen över hem man lämnar bakom sig, men tillika förbereder sig vissa av byborna för ett nytt hem och ett nytt liv.
De säger inte längre "om gruvan kommer". De vet att arbetet redan är i full gång!
Samtidigt läser jag återkommande i media om misstron mot gruvprojektet. Det talas i en artikel om avsaknaden av "Plan B" i händelse av att projektet går i stå, NSD 6 juli .
Där är det bland annat Pajala kommuns utbildningschef som är kritisk och varnar för risken för "Kollektiv depression". Och jag som trodde utbildningschefer jobbade med framtidstro och förhoppningar...?
En annan röst som skapar förundran hos mig är den traktorentreprenör (!) som tydligen försökt stoppa försäljningen av en gammal skola mitt i.
Pajala som nu ska bli bostäder, NSD 8 juli.
En stilla undran;
Kan det inte vara rätt bra för en maskinentreprenör att det finns ett behov av nya bostäder i kommunen?
Jag hoppas att kritikerna kan vända sin tanke. Framtidstro föder framgång och en bygd där en förestående törnrossömn en gång besjöngs i skolsalarna kan vädra morgonluft istället.
Är det inte fantastiskt?