För några, snart flera år sedan, fick jag en gåva, en stooooor gåva. Nämligen den att så gott som helt fritt och själviskt förfoga över dygnets samtliga timmar.
Vilken skänk!
Inskolningen till mottagandet av den gåvan, livets sista fas (?) började självklart långt innan, framför allt genom umgänget med yngre och äldre generationer.
Men också och inte minst när jag utan alltför många tårar (?!) började känna av degenerationen av särskilt vissa kroppsdelar.
Ja, ja: varför skulle just jag vara undantaget från den eviga regeln för levande organismer...?
Så, nu denna underbara tisdagsmorgon med hög temperatur, hög fuktighet såväl i luft som på mark som föremål, med vindstillhet och med den ljuvliga frodigheten i allt växande, grönt och färgpräktigt.
Ja, vad gjorde jag då?
Jo, fick för mig att flytta på ett antal vattenslipade trästycken på gräsmattan. Jag visste vad jag skulle finna, nämligen mönstret av urblekt gräs.
Och då, då gick tanken till människan under stenåldern och långt dessförinnan, när hen började se, observera, jämföra, blicka upp mot solen etcetera, etcetera.
Jag fick en ordlös, högtidlig kontakt med urtidsmänniskan i mig. Kände mig växa såväl mentalt som fysiskt.
Blev stilla.
Kände efter en stund, en evighetens stund, ett sug i magtrakten, dags för frukost...
Väl inomhus igen stegade jag mot vattenkranen, men något kändes fel och kaffet är fortfarande obryggt.
Vad gjorde stenålderns kvinna?