Har regeringen gett upp om arbetslinjen?
Varje år betalar vi in nära 1600 miljarder kronor i skatt, motsvarande 160 000 kronor per invånare, ung som gammal.
Ändå spenderar vi inte nödvändigtvis mer på välfärdens kärna än andra industriländer.
I Kanada går exempelvis bara var tredje intjänad dollar i skatt, jämfört med varannan krona i Sverige. Ändå är utgifterna på offentlig vård faktiskt något högre i Kanada än i Sverige.
Eftersom färre försörjs via bidrag snarare än arbete i Kanada går mer av skattepengarna till välfärden.
Regeringen har vunnit två val på löftet att skapa en mer inkluderande arbetsmarknad, där drivkrafterna till arbete stärks och jobbskapande uppmuntras.
Det vore orättvist att säga att inget har hänt.
Utanförskapet har minskat något, trots en omfattande global kris.
Men trots allt försörjs fortfarande nära en miljon svenskar i arbetsför ålder genom offentliga transfereringar snarare än eget arbete.
Många barn växer upp i miljöer där föräldrarna och andra vuxna i omgivningen lever på bidrag eller pendlar mellan olika ersättningsformer och arbetsmarknadsåtgärder.
Arbetsmarknadsministern Hillevi Engström och andra ansvariga borde fortsätta jobba för reformer som gör att det alltid lönar sig mer att jobba än att leva på offentliga ersättningar.
Vi behöver också bättre företagsklimat som uppmuntrar framväxten av nya jobb. Utanförskapet i Sverige beror ju trots allt på att antalet jobb i den privata sektorn knappt har ökat sen 1950, eftersom höga skatter och en reglerad arbetsmarknad försvårat jobbskapande.
Men har regeringen någon vilja att reformera kvar? Har oppositionen det?