Ge oss chansen
På lek eller på allvar? Det här med toppning inom ungdomsidrotten har man ju hört talats om, eller ska man kanske kalla det för mobbning, skriver signaturen "hj".
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har själv varit med om det så jag vet precis vad det handlar om.
Att skriva här hur mina tränare behandlade mig och flera andra vore inte rättvist mot dem. Men samtidigt, när har de någon gång varit rättvisa mot mig (oss)? Att vi förlorade den där finalen gjorde mig överlycklig..
De som ser lovande ut får chansen att utvecklas ännu mer på plan och de som ännu inte har hunnit utvecklats hamnar på bänken. Är det verkligen så det ska vara?
Nu talar jag om 12-13-14-åringar. Man är ju bara barn! Ska det verkligen få vara så? Hur dåligt ska man få må? Och hur dåligt får det en att må?
Det kan jag faktiskt själv svara på. Självkänslan är nere på botten och man känner sig fullkomligt värdelös.
Ska en 13-åring få känna så? Att man inte duger? Det om något är bland det värsta som finns. Att känna att man inte duger.
Och det är precis det man känner att man gör när man utsätts för såna tränare som jag hade. Tränarna som jag hade borde verkligen skämmas. För det är så otroligt pinsamt.
Jag ångrar verkligen att jag inte stod på mig mer. Jag minns när jag och några andra faktiskt gjorde det. Det var hur enkelt som helst. Det visar ju bara hur fega de egentligen är. Vika ner sig mot små barn? Kom igen!
Men helt plötsligt fick vi faktiskt bli uppskrivna på det där matchen, men spela? Nja.
Jag vet att vi inte var ensamma om att bli behandlade så här och jag hoppas verkligen att det någon gång kan bli stopp på det här.
Att alla inkompetenta idioter till vuxna håller sig borta från pojk- och flicklag och satsar på något högre istället. Man utvecklas i olika takt, och jag kan garantera att varje lag som sysslar med toppning går miste om många talanger med sen utveckling.
Jag kan inte påstå att jag var en sådan talang, men samtidigt så kan jag inte säga att jag inte var en sådan talang, för jag vet ju inte. Jag fick ju aldrig chansen.
Det är lätt att glömma bort hur det är att vara barn, visst?