Min pappa är dement. Sista året har gått fort utför och situationen under hösten blev ohållbar hemhjälp till trots.
Vi barn och pappa tog beslutet att ansöka om ett korttidsboende i väntan på ett permanent boende.
När vi ansökte i okt fick vi beskedet att det fanns 55 stycken i kö och ingen ljusning i sikte.
Så en dag i december ringer en handläggare och erbjuder en plats tre mil från hans hem. Klockan 09 fick vi beskedet och innan lunch samma dag skulle pappa bestämma sig, ett beslut även en frisk människa skulle ha svårt att fatta.
Pappa blev orolig och stressad. Han kände sig pressad och tackade nej framförallt för att det var långt från nära och kära.
Så i fredags kom gjädjebeskedet, pappa var erbjuden en plats på samma område han bott på de senaste 25 åren. Under helgen förberedde vi honom på flytten men så på måndagmorgon samma dag som han skulle flytta ringde handläggaren igen. Platsen var indragen och nu återstod bara samma plats han en gång tackat nej till.
Vi hämtade en intet ont anande pappa på måndag förmiddag. Han var fint klädd, nyklippt och han påminde om den pappa jag minns. Varm, skämtsam och med glimten i ögat.
En handläggare har lyxen att inte behöva lämna det besked vi fick lämna. Det var en ledsen, orolig och förvirrad pappa vi lämnade på det boende han inte ville vara på. När vi frågat handläggarna hur man kan behandla en gammal man så har vi inte vid nått tillfälle fått en ursäkt eller ett löfte om att det ska ställas till rätta. Istället har vi blivit ifrågasatta och förringade.
På kommunens hemsida kan man läsa. "Varje kund ska bemötas med omtanke och respekt. Vår information ska vara tydlig och anpassad till mottagaren. Man ska alltid ta hänsyn till vårdtagarens behov och vilja".
Bredvid denna text finns ett räkneverk så att alla kan följa kommunens strävan att bli flera.
Det känns som om Luleå i sin strävan att bli fler delvis har glömt dem som levt ett helt liv här.
I alla fall, jag ser med bävan fram emot den dagen i fall jag blir gammal i Luleå.