Regeringen har höjt bidraget för hemsändning av varor från 60 till 100 kronor och kommunen i sin tur föreslog en ändring i bidraget som gör att summan hamnar på 200 kronor från och med 1 januari 2013.
Ett förslag som i första hand kan ses som fördelaktigt.
Dock är ingenting svart eller vitt och börjar man granska detta så finner man brister som slår mot landsbygden och dess invånare.
Det finns två glesbygdsbutiker i Luleå kommun och en av dem är belägen i Niemisel. Niemisel är en liten by med cirka 300 invånare, det är stark framåtanda och kämparglöd och byn är i en ständig rörelse med en F-6 skola och dagis, men tyvärr är medelåldern hög.
Detta gör att det finns efterfrågan att få hjälp med vardagliga ting så som inhandling exempelvis, trots detta finns regler som reglerar rättigheten - kunden måste bo minst två kilometer från affären.
De som är närmare hänvisas då till hemtjänsten eller Samhall för att få hjälp med detta.
Men varför ska de betala dyra pengar för hemtjänst när de inte behöver det och om vi har en butik i byn, varför ska då Samhall få uppdraget och gynna Luleåstads affärer?
Om inte vi kan gynna landsbygdsbutikens tjänster måste den slå igen och ju mer som försvinner från byn desto svårare blir det att bo där.
Man kan även se det ur ett miljö- och kostnadsperspektiv, vad kostar det inte på att frakta maten från Storheden till Niemisel - en sträcka på närmare 7 mil enkel väg?
I dag finns en förfrågan från Luleå kommun om ett övertagande av de så kallade pensionärsbostäderna, men vem vågar satsa pengar i en bygd som förminskas och vem vill låna ut pengar till detta?
Att välja att bosätta sig på landsbygden betyder inte att man kräver samma service som i en stad, det är inte det man eftersöker när man letar sig utanför staden. Kanske är man född där, kanske letar man lugnet och livskvalitén, vill ge sina barn en trygg barndom eller helt enkelt hittar sin drömbostad?
För att kunna driva ett pensionärskomplex bör det finnas tillgång till service så de faktiskt kan leva där under mänskliga former.
Alla har inte anhöriga som kan hjälpa till med diverse göromål och många vill inte vara till besvär och stå i skuld. Tänj på reglerna i glesbygden, låt folk få en lättare ålderdom fast de valt att stanna i hembygden och låt oss få gynna vår affär så vi får ha den kvar!