Euron är i kris. Paniken sprider sig bland privata kapitalister. Därför var det ingen slump att Fredrik Reinfeldt utlovade att Sverige kan låna ut "betydande belopp" till Internationella valutafonden, IMF.
När vi i Sverige sade nej till euron i en folkomröstning uttalade Göran Persson sin besvikelse över resultatet. Sedan dess vittnar opinionsmätningar om att motståndet mot euron ökat till 60-70 procent utan att ledningen för (S) visat en tanke på att ändra kurs.
Det är detta förakt för folkviljan som blivit vårt nationella trauma. Inte ens Moderaterna står eniga bakom euron nu när ödestimmen närmar sig.
Ett ökat beroende av IMF och krav på en förändring av Lissabonfördraget är en successiv avveckling av demokrati och välfärd. Tilliten till kapitalismens enda alternativ till krishantering, att strypa de offentliga utgifterna och därmed all trygghet som varit grunden för välfärden, orsakas av rädslan för motåtgärder från kapitalets företrädare.
Precis som i fallet Grekland kommer IMF att villkora sitt stöd genom krav på att folket ikläder sig de skulder som giriga kapitalister skaffat sig genom en hänsynslös spekulation. Finner sig inte folket i att den offentliga sektorn utarmas genom att täcka privatkapitalets skuldbörda blir skuldbördan kapitalets egen. Pengarna försvinner nämligen inte från marknaden. Värnet om välfärd dränerar i motsvarande grad strömmen av kapital till fortsatt spekulation.
Följden blir att EU och euron faller samma, kanske med en temporär ökning av arbetslöshet och stagnation av samhällsutvecklingen.
Men detta är kortsiktiga konsekvenser jämfört med möjligheten till en återuppbyggnad av demokrati och välfärd där "folkets väl går före storfinansens", som det en gång hette.