I artiklar och TV-inslag om omständigheterna kring våldtäkterna på äldreboendet i Luleå så har jag läst och sett
att ansvariga tjänstemän
kallat brukarna av omsorgen för kunder.
Socialchefen, omsorgschefen (kallas hon så?) och medicinskt ansvarig sköterska har kallat "omvårdnadspatienterna" för kunder.
Om man använder kundbegreppet är detta enligt min mening fel i kommunal verksamhet, åtminstone i äldreomsorgen. Det leder tankarna till kommersialisering av kommunal verksamhet. I kommers så är det övergripande intresset att göra ekonomisk vinst.
Jag tar mig själv som exemplet kund:
- Som kund kan jag välja vilken affär eller företag jag vill göra affärer med
- Som kund kan jag välja vilka varor och tjänster jag vill betala för
- Som kund kan jag klaga på varan/tjänsten och om det är ett seriöst företag få rättelse
- Som kund är jag medveten att företaget tjänar pengar på mig
- Som kund är jag medveten att om jag inte är nöjd ändå, så kan jag "rösta med fötterna", det vill säga sluta anlita företaget
- Om jag är mycket missnöjd kan jag gå vidare till allmänna reklamationsnämnden
Vad av detta kundbegrepp går att applicera på dagens kommunala äldrevård? Ser sig socialtjänsten som ett företag som ska göra vinst på sina "kunder"?
Vad har en dement kvinna och hennes anhöriga att säga till om som kund i Luleå kommuns äldrevård?
Begreppet kund tycker jag är vilseledande och skjuter delvis ansvaret på brukarna. Det bygger enligt min mening tankemässigt/mentalt på övergång till "det fria vårdvalet" och kommersialisering av kommunal verksamhet.
Är det så den Socialdemokratiska socialnämnden, som styr förvaltningen, har tänkt?