Som socialdemokrat frågar man sig; lever vi själva alltid som vi lärt oss i full enighet med vår tilltänkta ideologiska övertygelse där solidaritet, jämlikhet och rättvisa utgör ledorden?
I den senaste debatten angående skatteavdrag för de som köper läxhjälp motsätter sig vårt parti tanken att barn till välbärgade föräldrar inte ska vara de enda som kan dra nyttan av detta eventuella beslut.
Läxhjälp BORDE bli obligatorisk, skriver partiet. Frågan blir då utsökt. Hur många inom vårt eget parti skulle själva nyttja en sådan reform? Hur många nyttjar i dag RUT-avdraget trots att det som helhet bannlystes då det presenterades? Partiet mjuknade upp då de förstod att det var väldigt många väljare som kunde tänka sig RUT, strunt då i ideologin.
Hur många välbärgade inom vårt eget parti väljer inte att köpa sig en privat sjukförsäkring som garanterar en rakare och snabbare väg in till en sjukvård som inte är gemensamt skattefinansierad?
Hur många inom vårt eget parti nyttjar inte valfrihet via LOV och väljer privata vårdcentraler medan de landstingsstyrda får lägga ned? Hur många inom vårt eget parti väljer inte att via olika vägar och kanaler gå före i en lång bostadskö där "vanliga dödliga" får vänta i åratal?
Hur många höginkomsttagare inom vårt eget parti väljer inte om de får chansen att göra en laglig skatteplanering och undvika skatt som skulle kunna gå till vår gemensamt finansierade välfärd?
Javisst, vi kan tala om A-kassa, fas 3 och skattepolitik där vi ser klara skillnader. Men vi ska inte kasta sten då vi själva sitter i glashus.
För att nå en hållbar utveckling genom folkets stöd och förtroende inför nästa val måste vi som parti och politiska företrädare börja med att sopa rent framför vår egen dörr och börja leva som vi lär i sann socialdemokratisk anda.
Allt annat leder till splittring och tappat väljarstöd. Dilemmat i hela denna kråksång är kanske rent av så - var och en är sig själv närmast?