Sveriges första självmordsbombare tog sitt liv i ett attentat som var ämnat för att orsaka så stor skada som möjligt bland den svenska befolkningen.
Detta var ett dåd av en psykiskt labil man som hade hamnat i fel sällskap. Dock en ynkrygg, som istället för att ta ansvar för sitt liv slog tillbaka på det samhälle som hade räddat honom från misär.
Här kan man peka på farligheter med fundamentalistisk islam och annan likasinnad indoktrinering, tro mig - dessa måste bekämpas.
Men man måste vara försiktig med att göra generaliseringar.
De flesta muslimer skulle aldrig kunna tänka sig att stödja eller delta i självmordsbombningar och tar direkt avstånd från dem. Men även om han misslyckades i sitt uppdrag med att döda oskyldiga människor så kan hans attentat få hemskare följder.
Jag är rädd. Inte för att bli sprängd i bitar av en feg galning.
Nej, jag är rädd för att han har lyckats. Att han har lyckats med att sätta skräck i vårt land och att med hjälp från SD och likasinnade sympatisörer komma att sprida denna skräck.
För här går båda dessa ideologier hand i hand, fundamentalister med nationalister. Båda vill ha homogeniserade samhällen baserade på sina egna principer där det inte finns något utrymme för oliktänkande.
Häri ligger den största faran med ett attentat som detta - att vi låter oss bli polariserade grupper som ställer sig mot varandra och att denna polarisering leder till inskränkningar i våra värderingar om jämlikhet och yttrandefrihet.
Om detta får ske, då har vi spelat fundamentalisterna och nationalisterna rakt i händerna.
Det behöver inte ske, om vi står upp för våra ideal. Om vi spottar dem i ansiktet och inte räds deras attentat och retorik, då kan vi fortsätta bygga ett samhälle som alla kan och vill bo i.