Utan att vara medvetna om det glider vi allt mera in i en kulturbefriad tid.
Utan att vi ser oss om, utan att titta bakåt lämnar vi museernas rikedom, dansarnas ordlösa skönhet, musikens toner, litteraturens pockande ord.
"En ny modell för regional fördelning av statliga kulturpengar har införts från 2011. Målet är att skapa ett ökat utrymme för regionala prioriteringar och variationer."
I slutändan blir detta mindre pengar med vilka kommunerna ska trolla fram mera kultur på ännu mera ideell basis. 19 miljoner för 14 kommuner. Kaffepengar för en bankdirektör och vi i kommunerna ska bocka och tacka och känna oss överväldiga av statens omtanke och generositet.
Kulturen omorganiseras. Att några av oss får vara de utvalda som förkunnar den fantastiska framtiden i utvecklingens anda och som egentligen bär på ett helt annat budskap än det som orden framför, det ser vi inte, det vill vi inte se. Vi lockas av den sköna världen som är en chimär. Vi försvarar lögnerna med vår övertygelse, med vårt liv.
En gång levde vi med bokbålen. Nu behövs inga bokbål längre. Bara all världens grymhet fyller kassakistornas girighet.
Deckare efter deckare fyller glasen med champagne och vi dricker och vi berusar oss. Och vi konsumera som de lydiga medborgare vi är. Staten ler nöjd åt vår lättleddhet. När orden berövas sin innebörd. När orden förvandlas till bländverk.
Vi utbildar skådespelare, sångare, tonsättare, dansare och filmare till en framtid som diskare (om de har tur). För vi har lagt ner, teatrar och alla deras arbetsplatser.
Redan nu betyder ju ordet utveckling nedskärning av ekonomiska tillgångar.
Det finns alltid pengar för att bygga vackra byggnader och ord att fylla dem med den nödvändighet som vi anser viktig. Men det sista är en dröm som aldrig förverkligas.
Fria teatergrupper får mindre och mindre anslag. Operan måste från år till år skära ner. Likaså teatrar och museer allt som bär på en oändligt lång utveckling från antiken till nuet.
Som kyrkan, kungarna, adeln och borgarna bidrog till att utvecklar. Allt håller vi på att avveckla. Vi raserar nu på några få år en tusenårig kultur som har sina rötter ännu längre bakåt i tiden.
Staten och dess hantlangare är stolta över kulturavvecklingen som kallas för kulturutveckling. Kultur anses i grunden som dyr och därigenom helt olönsam för alla regeringar och deras byråkrater.
Jag vill inte vara med. Jag vägrar vara med. Vem vågar räcka mig en hand så att vi kan gå emot? Vem?