I förbigående nämner hon att år 2050 kommer jordens befolkning ha ökat till nio miljarder. Nu väl cirka 6,5 miljarder, således en ökning på över två miljarder på ynka 40 år. Dock, visligen och naturligtvis, utfärdas inget recept hur man får hejd på denna befolkningstillväxt.
Ändock måste det ju finnas ett otvetydigt samband mellan jordens utsatthet och redan nu en befolkning utöver jordens bärförmåga. Åtminstone om alla människor ska förunnas en hjälpligt utståelig levnadsstandard och livskvalitet.
Och nu vill miljarder människor, förståeligt, i till exempel Kina och Indien upp till västerländsk standard. Var och en borde inse att det är en omöjlighet. Om icke resurser sätter stopp, kommer en kollaps av jordens miljö, klimat och livsbetingelser att göra det.
Varför är det ett sådant tabu att tala om önskvärdheten av en befolkningspolitik, barnbegränsning? Kina har ju visat vägen med sin ettbarnspolitik, det är bara att följa exemplet.
Sverige, världssamvetet, borde ta upp detta ämne på klimatkonferensen. Och föregå med gott exempel med att utlova en gradvis minskning av landets befolkning.
Att hänvisa till att det ständigt behövs fler människor för att snyta och försörja de äldre är ju närmast ett sorts pyramidspel.
Ty även de blir ju äldre, och så är det mänskliga kedjebrevet i full gång, tills hela jorden liknar en mänsklig myrstack!
En evig tillväxt när det gäller antalet människor är ju lika omöjlig som all annan tillväxt, när det finns blott ett jordklot att "tillväxa" på. Eller hur?