Insändare: Osynliga regler

En vän tipsade om boken "Tusen gånger starkare", den stämmer överens med verkligheten, sa hon.
Efter att själv ha läst den måste jag tyvärr erkänna att det är sant.

Jag inbillade mig fram till för någon vecka sedan att dagens Sverige hade kommit långt när det gäller att minska klyftorna mellan könen: genusutbildningar för pedagoger, kurser i självförsvar, fler kvinnor på chefsposter och så vidare. Men ser jag till det stora hela har vi knappt rört oss på 50 år!
Jag lånade hem "Tusen gånger starkare" av nyfikenhet, och med förhoppning om igenkänning.
Jag blev rejält besviken för boken visade sig handla om skillnader (jag vill kalla dem förbannade orättvisor) i hur pojkar och flickor blir behandlade under uppväxten.
Det värsta var att allt som utspelade sig i den stämde överens med mina egna upplevelser. Jag kunde inte sätta ord på dem tidigare men efter att ha läst boken kan jag.
För allas bästa behövs fler människor som ser till individen och inte till kön, som ger varje människa chansen att bli lyssnad på. Var persons vilja och behov är lika viktiga att uppmärksamma.
Detta oavsett om man har en snopp eller snippa. För det är hormonerna och könsorganen som utgör den biologiska skillnaden.
Tyvärr förväxlas de biologiska skillnaderna ofta med fördomar, "de osynliga reglerna", om hur den riktiga pojken/flickan ska vara.
"De osynliga reglerna" verkar de flesta tycka är viktiga att anamma så tidigt som möjligt under uppväxten.
Kanske på grund av att man själv fått lära sig under sin egen uppväxt att det är så det ska vara, eller på grund av rädslan att ens barn ska hamna utanför och/eller bli mobbat om den har ett annorlunda intresse.
Men om man får bevittna att man räknas som man är under sin barndom är risken att man låter sig nedslås av några kommentarer mycket liten, och behovet av att trycka ned andra likaså.
Jag vill inte tro att det är smink och mode respektive muskler och en gapig käft, som ska göra dagens ungdomar till ansvarsfulla individer med god självrespekt.
Ska pojkar/män få ta sig vilka friheter de vill? Ska kvinnor flickor/kvinnor behöva förminska sig själva på deras bekostnad?
Ska vi fortsätta på samma linje om de senaste 50 åren, eller ska vi tänka om, ifrågasätta vårt beteende och försöka ändra det till ett så fördomsfritt som möjligt?

Jag tror inte, jag vet att miljontals unga tjejer och kvinnor där ute i landet skulle må så mycket bättre och/eller ha mått mycket bättre ifall de skulle bli/blivit sedda ur det individualistiska perspektivet och inte ur könsperspektivet.