En kvinna håller på att drunkna. Hennes familj och vänner står vid sidan av och ser på - ingen ingriper. Ambulans är på plats och räddningspersonalen är åskådare vid dramat som utspelar sig.
Detta skulle aldrig ske bokstavligen. Men i bildlig mening är det vad som håller på att hända min vän.
I mer än tjugo år har hon varit en av mina bästa vänner. Nu har hon drabbats av psykisk sjukdom. En sjukdom där hennes verklighetsuppfattning är förvriden och innebär att hon saknar sjukdomsinsikt.
Hon kommer aldrig frivilligt att söka hjälp eftersom hon är övertygad om att hon inte är sjuk utan är utsatt för en komplott.
Hennes sjukdom har lett till att hon förlorat sitt arbete. Hon har förlorat sambo och vänner. Nu återstår inte mycket innan hon även står inför ekonomisk ruin.
Många gånger har jag försökt övertala henne att söka hjälp. Nu när hon hotar att fly sitt hem och gå under jorden på okänd ort för att undkomma det inbillade hotet är måttet rågat för min del.
Min vän som är en genuint vänlig och fridsam person finns inte längre. När jag talar om för henne att jag kommer att försöka söka hjälp för hennes del hotar hon att döda mig.
Jag kontaktar en anhörig och får höra att hon hotat även denna person och att hon inte går att känna igen. Hon är mycket aggressiv.
Jag kontaktar psykvården och blir hänvisad till primärvården, som kan göra hembesök för att göra en bedömning av hennes psykiska hälsa. Vid primärvården är man medkännande men kommer inte att vidta några åtgärder.
För säkerhets skull polisanmäler jag hotet mot mitt liv. Polisen vidtar inga åtgärder. Bara sådär.
Jag tvingas därmed också se henne sakta gå under. Bredvid mig står vården. Skillnaden mellan oss är att jag inte står där frivilligt.
Vem ska sopa upp spillrorna efter henne? Ska jag två mina händer och säga att jag åtminstone försökte? Det känns ovärdigt ett välfärdssamhälle som detta.
Jag vill ha min vän tillbaka och det är fortfarande fullt möjligt att rädda henne. Kan någon ansvarig ge mig ett godtagbart svar på varför inget kan göras?