NSD:s kulturredaktör Jan Bergstens vägran att inlemma sig bland alla jag-centrerade i krönikörer var befriande.
Inte i första hand befriande för att han angriper jag-formen i dagstidningarnas krönikor. Och kanske är det inte heller det som egentligen bekymrar Bergsten. Att i vissa fall använda "jag" i en krönika eller debattskrift kan vara ett enkelt sätt att slippa trassliga omskrivningar och satsbyggnader.
Det beklämmande problemet med alla krönikeskrivande journalister är att de så sällan har något viktigt att säga. I 90 fall av 100 blir krönikan ett idisslande av någon åsikt som redan har formulerats 100 gånger. Och som alla kan hålla med om.
Eller så är krönikan en Facebook-rapning av den egna familjens senaste helgutflykt, vilket möjligen är fängslande för mormor och grannen som var med på utflykten.
En meningsfull krönika ska röja obruten mark. Den ska skapa nya visioner. Den ska ge läsaren nya perspektiv på välkända företeelser. Den ska blottlägga trender och strömningar som ingen tidigare klätt i ord.
Den ska avslöja moralhyckleri, fjäsk och skrymteri. Och helst vara klädd i raljansens och humorns svårfångade dräkt.
En krönikör ska ta med läsaren på utflykter som ibland sträcker sig till filosofins gränsmarker. Hen behöver inte vara någon Aristoteles, de Tocqueville eller ens Karl Marx. Men hen måste ha förmåga att tänka och formulera nya tankar.
Jag (förlåt) tror att det var det som Jan Bergsten egentligen menade. Han ville rensa i den ogräsflora av nonsenskrönikor som stjäl utrymme från viktig journalistik. Journalister tränas att uttrycka sig elegant i skrift. Men de är sällan filosofer eller ens nytänkare. De är tränade att återge det som andra har tänkt och sagt.
Kanske var det hänsynen till krönikeskrivande kollegor i Norrbottens maktcentrum på Robertsviksgatan som avhöll honom från att tala klarspråk.