Försöker de försnilla våra pensionspengar? Kalla fakta på TV 4 tog nyligen upp frågan om den oro som robothandeln på Stockholmsbörsen (OMX) åstadkommer.
Det är en oro som många inklusive jag känner inför denna högfrekvenshandel som pågår.
Tusentals transaktioner kan ibland göras på en sekund. Eftersom Kalla Fakta inte kom fram till någon riktig förklaring till det som pågår, så gör jag som amatör en analys av ett komplicerat och ifrågasatt värdehandelssystem.
Den fråga de flesta vill ställa är: vems pengar är de ute efter? Är det våra pensionspengar de försöker försnilla? Kanske de har kommit på ett sätt att tulla på våra aktiefonder? Vem ska betala kalaset?
I en tidningsartikel har vår finansmarknadsminister Peter Norman försökt att lugna läsarna med att det handlar om den effektivisering av aktiehandeln som ständigt pågår.
Han menar att de enda som behöver oroa sig är de aktörer som agerar på aktiemarknaden och inte hänger med. Det handlar helt enkelt om stenhård konkurens aktörer emellan. Det är denna kamp om handeln som driver upp tempot och därför krävs hjälp av robotar.
Den som genomför en aktieaffär tar del av mellanskillnaden mellan säljare och köpare. Bankerna får nöja sig med courtaget på sina kunders affärer.
Detta krav på blixtsnabba transaktioner förklarar varför de olika aktörerna vill placera sina datorer så nära OMXs dataservrar som möjligt.
Det är helt enkelt för att med sin fysiska närvaro vara snabbare än sina konkurrenter.
Lite förenklat så kan det som nu sker, beskrivas som ett fiske med trål. Den som lägger ut trålen och drar den snabbast, den tar fiskarna (det vill säga transaktionsersättningen).
Frågan vi vanliga dödliga ställer oss blir då: förlorar vi småsparare pengar på denna hantering?
Svaret blir: robothandeln krymper skillnaden mellan köp och sälj, alltså tjänar vi sparare på denna effektivare handel.
Förlorarna är de marknadsaktörer som inte hänger med i utvecklingen. Man skulle kunna säga att de aktörer som kommer efter den snabbaste aktören trålar i tomma vatten!