Många svenskar förfasas i dessa dagar över faktumet att ett parti, med ett nazistiskt arv bara ett decennium tillbaka, som Sverigedemokraterna nu tar plats i Sveriges riksdag.
Under de spontana demonstrationer som följt beskedet på söndagsnatten har man sett Alliansväljare i leden som pratar om "mångfald", "nyfikenhet inför andra kulturer" och som framförallt, beskyller SD:s väljare som "ignoranta bönder".
Det obehagliga med detta är att just det sistnämnda, någon form av glesbygdens ignorans och intolerans, verkar få stå som den allmänna förklaringen för reaktionärernas intåg i rikspolitiken.
När högerpolitikens individualistiska tänk får fotfäste öppnar det även dörrarna för fascismen. Alliansen har baserat sin politik på att vända grupper emot varann. Det är vi som jobbar och sköter oss - mot de som inte har jobb och är sjuka.
Det handlar i grund och botten om en sparka-neråt-mentalitet där man lägger ansvaret på individen för sjukdom, arbetslöshet eller andra problem.
Inom den gruppen som står lägst i det svenska samhället och till stor grad drabbas av sjukdom och arbetslöshet finns många invandrare.
Här kommer sedan SD och föder på alliansens vi-mot-dem-mentalitet genom att peka ut invandrarna som överrepresenterade i den grupp vi i politiken valt att sparka nedåt mot.
Det är helt enkelt två sidor av samma samhällsdiskurs där solidaritet är utbytt i förmån för ett kallare samhälle där människor har sig själv att skylla när saker går dåligt.
I tider av svår finanskris vill högern inget hellre än att se en diskurs där problemen skylls på individerna, snarare än på det marknadssystem som ständigt misslyckas.
De lägst stående grupperna får slåss med varann, istället för att solidarisera sig och sparka uppåt mot makten.
Därmed blir också kritiken mot SD fruktlös, så länge det inte samtidigt är en kritik mot högerpolitiken generellt.