Home run. Definitionen per sport-lingo är enligt allas grundkälla för strökunskap (wikipedia) det följande; Inom bland annat baseball används termen home run för en slagman som skjuter iväg bollen bortom motspelarna, så långt bort att denne hinner springa runt planen utan att bollen hunnit tillbaka till den platsen som slagmannen sköt den ifrån.
Inte bara ska slaget vara långt, löpningen ska vara snabb.
Detta kallas alltså en home run, att springa hem. Man springer som med eld i ändan och erhåller extra poäng för bedriften.
Home, som betyder hem är i detta fall målet. Men med en gnutta retrospektiv tolkning önskar jag utläsa att vart man än springer, så springer man allra snabbast när man springer hem.
När man är vilsen, springer man hem. När man är rädd, springer man hem och när man är trött tar man sig hem.
När man har en glad nyhet, tar man sig hem, när man har en tråkig nyhet, tar man sig hem och när man jobbat klart för dagen, går man hem.
Alla vägar leder hem, i mitt fall, så leder alla vägar hem till byn. En liten by bortom Hennes & Mauritz och Subway, där livet har sin gilla gång med eller utan föregående stads-status-symboler.
Sanningen att säga så uttrycker de flesta som blev kvar ett hopp runt oss som tog oss ut, och en oro för dem som blivit kvar.
Men så tokigt kan det väl inte vara, när byn är hem för oss alla. Byn symboliserar hem för oss, vare sig vi varit utflyttade i tio eller två år.
Det är en av de vackra sakerna med byn, själen som överlever trots att byn statistiskt sett dör ut.
Det känns lite som att vi utflyttade lever på hoppet att det alltid kommer att finnas någon kvar att möta oss när vi återvänder för sommarmarknaden eller påsken, förr hellre än senare måste vi inse att det kanske hänger på oss.
Kanske är det du och jag, som måste göra en home run. Alla kan göra en skillnad, för en förändring börjar alltid någonstans. Tillsammans, kan vi förändra och förstärka.
Muistaa vain mistä sie olet kotosin.