I slutet av 2012 kom signaler från både nuvarande och
tidigare generaler i Sveriges försvarsmakt om att vår förmåga att fungera avskräckande mot ett anfall eller faktiskt försvara oss mot ett sådant är obefintlig.
Försvarsmaktens förmåga sades vara så låg att vi inte ens skulle kunna ta emot hjälp om någon mot förmodan skulle vara intresserad av att komma till vår undsättning vid ett anfall.
Bristerna sades vara otillräcklig numerär och utrustning för att kunna möta hot mot hela Sverige och för att uthålligt kunna försvara landet tills hjälp hinner anlända, brist på övning av egna större förband, om sådana överhuvudtaget kan sägas existera, och brist på samövning med eventuella allierade.
Den enda som inte ansåg att detta skulle behöva innebära något problem för landet var försvarsministern. Hon ansåg att vår förmåga redan nu skulle vara ganska bra utifrån förut-sättningarna och att vår förmåga blev bättre för varje dag som gick.
I januari 2013 tycks vinden ha vänt så till vida att överbefälhavaren numera är överens med försvarsministern om att det nog är tillräckligt bra ställt med vår försvarsförmåga i alla fall, trots att inget i realiteten förändrats utom att stormakter i vår närhet för varje dag växer sig starkare och att kampen om råvarorna under den arktiska isen skärps allt mer.
Det står också klart att man förmodligen måste kunna hålla ut i mer än den vecka generalerna talar om för att skapa tid för att eventuell hjälp ska kunna nå vårt land.
Slutsatsen av händelseutvecklingen är att Sveriges regering inte tycks vara intresserad av att själv kunna försvara landet samt att det inte förfaller vara opportunt för landets officerskår att uttrycka avvikande åsikter.
Det största hotet mot Sveriges fred och frihet torde därför med andra ord vara den kutym av att hålla med chefen och inte uttrycka avvikande åsikter som verkar vara den förhärskande i landets försvarsmakt.
Om kritiskt tänkande och alternativa lösningar inte tolereras kommer vi att stoppa allt nytänkande och all konstruktivitet som inte är sanktionerad uppifrån.
Något som dels strider mot den demokratiska rättigheten att framföra sina åsikter, dels leder till att verksamheten stagnerar och ingen vågar utveckla verksamheten utifrån egna slutsatser och nya tankar. I sanning en skrämmande utveckling.