Det som gjorde Sverige stort var inte att varje människa kämpade för sin egen överlevnad utan att varje människa accepterade sitt ansvar för allas överlevnad.
Sverige var ett land som inte vände ryggen åt de som hungrade, som aldrig sa nej till dem som behövde hjälp, som öppnade sina armar för de trötta och hemlösa och som delade sitt överflöd med världen.
Men när Sverige blev stort och rikt blev inte alla men många av det svenska folket giriga. Och varefter fler och fler.
När svenska folket såg hur bra det var möjligt att ha det försökte de få det ännu bättre.
Men det fanns bara ett sätt att få mer och mer och mer. Någon annan måste få mindre och mindre och mindre.
När girigheten ersatte storheten som nationsdrag fanns mindre plats för medkänsla med de fattigaste! De mindre lyckligt lottade fick höra att det var "deras eget förbannade fel" om de inte hade mer.
Tanken på individuellt ansvar har förvanskats till att betyda "var och en får klara sig själv".
Detta är den nya filosofin som tror på sig själv om att luta sig tillbaka på den tidiga traditionen om hårdhudad individualism.
En hård inställning om vad som krävs för att fasthålla vid det men har ett hårt ord till alla de mindre lyckligt lottade som vågar be om sin del av kakan om att deras olägenheter ska avhjälpas.
Varje människa måste ta ansvar för sig själv, det är en sanning som inte ska förnekas. Men vår värld kan bara fungera ordentligt när varje människa är beredd att axla sitt ansvar för oss alla!