Det är med viss förvåning jag följer diskussionen kring nya Kiruna. De flesta Kirunabor (unga som gamla) jag vet gillar den gamla typ av bebyggelse som finns till exempel på Norrmalm.
Så varför inte bygga upp nya Kiruna med det gamla trivsamma utseendet, samt flytta vissa. Man bevarar känslan.
För ingen kan ju tycka att det finns en känsla i massproducerade områden där allt ser likadant ut. Det tankesättet hör ju 1960-1970-talen till.
Men det är de oroväckande signalerna man hör, när man hör att de gamla husen inte passar in i nya Kiruna enligt kommunalrådet Kristina Zachrisson.
Vad jag vet är inte planerna klara, men vad tänker man då om man inte det gamla passar? Glas och betong och ett dött centrum? Stockholmssyndrom.
Sedan kan ju galna arkitekter utan kännedom om stan ställa till med vad som helst. Till exempel existerande radhus med platta hus som sitter fast i varandra så att snön som ska bort på framsidan inte har någonstans att ta vägen. Men det var ju "modernt" och arkitektritat. Fin fint, eller...?
Nej, bygg i gammal trivsam stil så ett hus ser ut som ett hus och känslan bevaras i stan samt att man har stora tomter att lägga snön på.
Men framförallt; bygg, bygg, bygg. Och vågar inte ett kommunalt fastighetsbolag satsa och ha visioner för framtiden, varför finns det?
En vision betyder inte alltid nytt. En vision är en tanke om framtiden.
Min tanke om framtiden är en trivsam stad med genuin känsla. Kanske målet ska vara att man helst inte ska känna att den flyttats, "känslan är kvar". Med en multiarena och äventyrsbad med utsikt över fjällen på Luossa.
"Att förändra och att förändra till det bättre är två vitt skilda saker".