Vad händer i förskolan?
Det är oerhört positivt och glädjande att vi i förskolan äntligen har börjat höja våra röster. Nu vågar pedagoger gå ut i media och berätta om vår arbetssituation.
För det första: Vi i förskolan förstår fortfarande inte, var finns alla vikarier? Det är för oss en stressituation att försöka lösa vikarieanskaffningen samtidigt som vi ska arbeta i barngruppen.
Vore det inte klokt av rektorerna att ta på sig den uppgiften?
För det andra: Att vi jobbar i stora barngrupper vet alla.
Jag vill påstå att vi inte är för få pedagoger utan det är på tok för många barn i barngruppen.
Jag tror inte på att fler pedagoger löser problemet med stora barngrupper. Barnen blir också trötta, ledsna och stressade av att vara i stora grupper. Då blir det också svårt att lära sig , vilket ju barnen i förskolan också ska göra.
Såklart står vi där på morgonen och ler och hälsar på alla barn och föräldrar. Vi står där även på eftermiddagen och ler, trots att vi är stressade och utmattade.
Hur ska arbetsgivare och andra beslutsfattare förstå vår arbetssituation när våra rektorer inte heller vill förstå?
De har såklart en arbetsgivare över sig, som de vill visa vilken fantastisk förskola de jobbar i.
För det tredje: Vi jobbar med små människor som behöver glada och närvarande pedagoger. Inte stressade pedagoger som springer runt och fotar, dokumenterar och tapetserar väggarna med bilder.
Oftast vet inte barnen vad som hänger där och föräldrarna och rektorn har sällan tid att reflektera kring dokumentationerna.
Hur lärde vi oss allt? Vi hade ingen som sprang bakom oss och utmanade oss och dokumenterade allt vi gjorde.
Vi blev kreativa och uppfinningsrika tror jag, tack vare det. Däremot hade vi närvarande vuxna runt i kring oss.
Kan det vara en viss filosofi som är orsaken till delar av situationen i förskolan?