Det har i alla tider varit viktigt att ha normer, regler
som vi håller stenhårt på och som vi skapar genom att imitera varandra.
Normerna talar om för oss hur vi ska leva våra liv och jag vill hävda att vi ofta styrs mer av dem än av vårt sunda förnuft.
Många känner sig tvingade att leva enligt normerna: vara den perfekta hustrun, göra karriär, ha en trimmad kropp, fina vänner, väluppfostrade barn, snyggt inredd villa och så vidare.
Till denna lista hör numera att vara djup och jordnära. För att förtydliga: icke ytlig. Man ska även visa att man har ett miljötänk.
En ekvation som helt enkelt inte går ihop. Är det så att den som bor i en stor flott villa på Lidingö och åker i en ny fin blankpolerad bil är miljövän bara för att han eller hon äter ekologisk mat?
Jag känner till en familj som lever på ett, i dag, annorlunda sätt. De har till skillnad från många andra inget överflöd av materiella ting och de handlar gärna begagnade möbler och kläder på Kupan. De prioriterar tid med sina barn framför hög inkomst.
Hur uppfattas de av omgivningen? Istället för att uppfatta dem som miljövänner och livsnjutare betraktas de snarare som knepiga.
Det visar sig gång på gång att du blir utstött om du inte följer normerna. Det känns viktigare att leva "det perfekta livet" än att leva på ett hållbart sätt.
Man kan allt oftare höra citat som: "man ska arbeta mindre för att hinna med sina barn", "pengar inte är allt" och "man ska handla närproducerat".
Frågan är om det här mest är en läpparnas bekännelse. När det väl kommer till kritan så tror jag att vi styrs av normer och tänker mer på vad andra ska tycka än på vad vi egentligen mår bra utav.
Mia Skäringer har skrivit boken "Dyngkåt och hur helig som helst" där hon förstorar den hopplösa avgrunden mellan vilka vi vill vara och vilka vi egentligen är.
Det känns hoppfullt att vi faktiskt kan skratta åt eländet. Därifrån till en verklig förändring är steget långt, vi måste våga gå ifrån det perfekta livet.
Att förändra en norm är någonting som tar mycket lång tid.
Men att bli medveten om att vi låter oss styras istället för att bestämma själva kan vara ett första steg mot en förändring.
Jag tänker i alla fall dra mitt strå till stacken genom att tänka efter före jag dömer någon.
Vi måste alla våga gå ifrån det förljugna livet!