Håller helt med "Birgit" i NSD den 28/7, angående den manliga dominansen i samhället.
Tyckte att det började gå åt rätt håll under framförallt 70-talet, då alltfler började ifrågasätta kvinno- och mansrollerna.
En helt ny anda med en ny sorts medvetenhet började gro. Kändes hoppfullt och spännande med kvinnor som började ta plats och höras. Kvinnor som började värdesätta sig själv och tycka att de dög som de var. Nu var det slutbehagat för den helige hannen, punkt. Ungefär så.
Men vad var det som hände? Det är den stora frågan.
Var gick det snett, vilka krafter var det som drog i handbromsen och såg till att utvecklingen avstannade?
För hur ser det ut i dag?
Jo, värre än någonsin. Tillbaka på ruta ett. Blir bara så bedrövad av all utseendefixering bland dagens unga tjejer.
Och vad värre är, likriktningen och likgiltigheten hos det stora flertalet. De låter sig snällt styras av reklam och media utan egentligt ifrågasättande.
Var är gnistan och upproret. Tycker faktiskt att vi var mer medvetna och på alerten på 70-talet än vad de unga är idag, hela 40 år senare.
Tragiskt, men sant. Har bara lust att skrika: " Vakna!"
Kan det vara "skräpmatskulturen" med allt sitt socker som bidragit till denna utbredda dvala och skrämmande apati, sockerkoma?
Inte en helt omöjlig tanke, faktiskt.