Grannarna som bor i samma trapphus som jag är oerhört hundrädda, speciellt mamman i familjen och nu har hon överfört det på dottern, cirka 4 år. Jag har en mindre hundras som är snäll, intelligent och glad mot alla människor.
Det började förra sommaren då jag gick ut med min hund. Vi möttes i trappen och ute på gården ojade mamman sig och gick åt sidan. Detta pågick ett tag och en dag då jag var på väg ut ropade hon och ville att vi skulle prata. Okej tyckte jag.
Hon talade om för mig hur hundrädd hon var och till slut stod hon och skrek åt mig. Jag sa till henne att hon kunde läsa på nätet om olika hundraser. Nej hon behövde inte alls läsa sa hon. Jag frågade om hon kunde vara tyst ett tag så jag kunde få prata? Nej, hon behövde inte lyssna på mig.
Det var lugnt ett bra tag men så mötte jag pappan med dottern i trappen för en månad sen. Han tillättavisade mig hur jag hur jag skulle hålla min hund.
Jag sa att min hund gör ingenting men pappan menade att jag förstår ingenting.
Nyligen fick jag ett brev från styrelsen i bostadsrättsföreningen där det stod att det inkommit klagomål på grund av min hund som enligt uppgift inte hålls under uppsikt och kontroll. ”Detta har påpekats och ingen förbättring har skett”.
Jag har alltid min hund kopplad i trapphuset och inom området, och när jag träffat på dessa människor har jag försökt hålla kort koppel.
Min hund är nyfiken på andra och vill nosa men har aldrig visat sig arg, skällt eller morrat mot någon.
Jag känner mig trakasserad. Vilka rättigheter får man företa sig egentligen? Så länge min hund inte har gjort något och att jag sköter detta enligt föreskrifter som finns så tycker jag att detta är en orättvis behandling.