Jag blir provocerad. Av en kran. För mig är det ofattbart att jag ens ska behöva skriva detta.
Det är ofantligt ofattbart att restaureringen redan har startat. Och det är ofattbart att kommunens medborgare känns så tysta.
Jag trodde att insändarsidan skulle bågna av texter om hur illa det är ställt när nio miljoner kan läggas på en kran. Nio miljoner. Nio miljoner svenska enkronor.
Staten och kommunen lägger våra pengar på denna galenskap när det finns onämnbart många andra områden som måste få fler kronor.
Kultur är viktigt, jag är den första att skriva under på det.
Men för mig är inte kranen kultur. Det är som att säga att vi måste bevara ett reningsverk när det en dag inte går att använda längre.
Vi behöver inte fler statiska monument. Kranen tillför inget till gemene man/kvinna/barn. Jag tror till och med vi skulle må bättre om kranen revs och att den inte skulle förstöra utsikten över havet.
Egentligen är kranen en bisak. Det är beslutsfattarna som provocerar mig, hur de oansvarigt väljer att använda våra pengar till ett monument.
Jag blir arg och ledsen och tänker att de sitter för högt upp i stadshuset för att kunna se vad som händer nere på gatan.