Sömnlösa nätter, fysisk och psykisk ohälsa och ett ständigt dåligt samvete.
Det är vad många av oss vårdpersonal upplever dagligen.
Det är lätt att ge oss skulden för vad som sker inom sjukhusens väggar, men vem är det egentligen som bär ansvaret?
Är det rimligt att en sjuksköterska ska ha ett medicinskt ansvar och ta hand om ett dussintal patienter helt själv?
Är det rimligt att tro att det innebär säker patientvård?
Ska vårdpersonalen behöva prioritera bort patienters basala behov bara för att kunna ge lika vård till alla?
För visste ni, att som vården ser ut i dag, har vi allt som oftast inte ens tid att hjälpa patienterna med de enklaste och för oss självklaraste sakerna så som tandborstning, rakning och dusch.
Visste ni att vi tvingas lämna en ledsen patient på sin sal, för att vi inte har tid för en pratstund?
Tror ni att vi inte bryr oss? Att vi inte vill lyssna? Vi vill inget hellre.
Vi har ju någonstans ändå valt vårdyrket för att vi vill vårda, ta hand om, och bota sjuka människor.
Är det rimligt att beskylla oss för den bristfälliga vården? Och varför lyssnar ingen när vi förgäves skriker på hjälp?
Personal blir utbränd, är olycklig och får ångest över att åka till jobbet. Detta är ju något som är väl känt hos våra högre chefer.
Men vården i Sverige handlar inte längre om människans bästa, utan om ekonomi och spartänk, och hur bra vård bedriver vi då?
Jag är inte längre stolt över det jag gör. Jag har ständigt dåligt samvete över att jag inte kunnat göra mer.
Jag bemöts dagligen av missnöjda patienter och anhöriga, och kan inte ens försvara mig, för det är inte jag som tar några beslut. Men det våra chefer inte tänker på är att det är vi som får stå till svars för allt som felar inom sjukvården.
Det är vi som får alla klagomål, som får all ilska, och all besvikelse kastat i ansiktet, och kan inte göra annat än hålla med, trots att vi jobbar och sliter så mycket att vi själva blir sjuka. För visste ni att vi sällan har tid att äta vår mat i lugn och ro, att vi inte har tid att gå på toaletten, har konstant smärta i kroppen och mår psykiskt dåligt?
Det är inte rättvist. Inte mot oss, inte mot anhöriga, och framförallt inte mot patienterna.
Man ska inte behöva vara rädd att bli sjuk i Sverige. Men det är jag.