Man blir lindrigt sagt förbannad när man läser om Vattenfalls belöningssystem till sparkade chefer i både Sverige och Tyskland.
Snart är beloppet uppe i 100 miljoner. Finns det ingen sans och måtta? Ingen moral och etik? Har alla spärrar släppt?
Detta är ett klart objekt för Janne Josefsson i Uppdrag Granskning.
Det är ju vi elkunder som betalar alltihopa med dyra elräkningar.
Näringsminister Maud Olofsson och hennes handgångne, Ola Alterå, godkände tydligen vad som helst.
Eller var det så, att trots att de var regeringens främsta representanter i Vattenfall så hade de inte satt sig in i turerna i Vattenfall, eller hade de inte förmågan?
Maud sa ju vid ett tillfälle att hon inte visste att hela Vattenfall Sverige var intecknat för en kärnkraftsolycka i Tyskland. Sveriges största statliga företag hade alltså så låg prioritet för en minister. Skrämmande!
Maud blev ju också frånkopplad ansvaret för statliga företag i nya regeringen. Ola Alterå flyttade till Afrika.
Det torde vara så att regeringen och i detta fall ansvarig minister utformar ägardirektiven för statliga bolag. Likaså kontrollerar att givna direktiv följs.
Uppenbarligen har både direktiv och uppföljning gått på lösa boliner.
Visserligen genererar Vattenfall miljardvinster, men med hänsyn till de stora investeringar, som gjorts i Vattenfalls anläggningar av Sveriges folk, under snart ett sekel är inte avkastningen någonting att skryta med.
Snarare är effektiviteten och lönsamheten låg och måste kunna avsevärt förbättras.
Vattenfall bör snarast avveckla alla engagemang i utlandet och ägna sig åt kärnverksamheten.