Den svåraste konsten som finns, torde vara att inte tänka på någonting alls.
En annan konst, vilken finns latent hos alla människor, är solidariteten.
Att visa sin solidaritet i ordets rätta bemärkelse kan vara svårt, dock inte svårare än att bara säga till sig själv: Hörru du, tror du att du kan åstadkomma allting själv i ditt liv utan att vara beorende av hela din omgivning?
Tror du på det så existerar du som levande död!
Vi är alla beroende av varandra på något sätt, i symbios eller på något annat sätt som vi inte alltid vet om förrän vi förhoppningsvis kommer till insikt därom.
Maskrosen till exempel som med obändig kraft bryter igenom asfalten, skulle inte klara det utan grundvattnet och markens näringsrika ämnen.
Den lever inte enbart av egen vilja.
Den är som ett ekosystem i miniatyr, vilken dels pollineras av insekter och fåglar dels bidrar med sin nektar till de nämnda.
Människor bör/ska hjälpa varandra förutsättningslöst utan någon själdestruktiv vinning. ´
Människan är fantasifull på många sätt, men hur ofta använder vi vår fantasi på ett konstruktivt sätt för allas bästa?
Vi är fantasifulla på att tillverka vapen som vi säljer vidare, vilket ofta leder till lemlästning och brutal död. Det ger positivt utslag i världens ledande börser.
Men att hjälpa våra medmänniskor så de kan tillgodose sina primära behov (vilket vi redan gjort flera gånger om), är inte alls lika självklart då det ger negativt utslag i världens ledande börser.
Vi kan om vi vill alltid vara gränslöst solidariska och inte bara då vi till exempel anordnar TV sända insamlingsgalor med musik och dans (för världens barn mot diverse sjukdomar, flyktinghjälp, svältkatastrofer etc), som i själva verket mer legitimerar "vår så kallade godhet", än att alltid vara solidariska.
Vår fantasi att hjälpa till är tidlös och universiell, varför det bara är att dagligen ge fritt tillträde åt den till förmån för allt levandes bästa.
Eller vad tycker du. medmänniska?