Inför EMU-folkomröstningen trängdes anhängarna på denna sida. Företagarrepresentanterna Jan-Olof Nordström, Pether Nordblad och David Rutström (S) trodde sig veta att Sveriges anslutning till EMU skulle gynna svensk företagsamhet.
Nuvarande Folksam-direktören Anders Sundström utsågs till Socialdemokraternas ja-general, bytte åsikt i ämnet och tyckte sig plötsligt se stora ekonomiska fördelar om bara svensk valuta- och penningpolitik fortsättningsvis skulle skötas av tjänstemän i Frankfurt.
Ordföranden för Metalls avdelning 173 Lennart Thörnlund, Inge Josefsson från SEKO och nuvarande kommunalrådet i Boden, Torbjörn Lidberg (S), framförde åsikten att inom EMU hade svensk ekonomi - och därmed svenska löntagare - en gratislunch att hämta. Ledamoten i SSU:s förbundsstyrelse Khashayar Farmanbar, Folkpartisten Anna Grönlund, Moderaten Hans Swedell, EU-parlamentarikern Eva Hedkvist Petersen (S) med flera, instämde i ovanstående.
De mest befängda missuppfattningar kom i tryck; Piteås dåvarande kommunalråd Maj-Britt Lindström till exempel, såg Sveriges ekonomiska självständighet - i den mån den nu är möjlig - som ett hot mot svenska kvinnor och svensk export. Som tur var visste svenska väljare bättre.
EMU har försatt sig i den politiskt konstruerade kostnadskris som är en oundviklig följd av EMU. Och politikens motdrag kan närmast liknas vid ett försök att gräva sig upp ur en grop.
När efterfrågan minskar och arbetslösheten ökar, ska EMU-medborgarna tvingas genomlida ett långvarigt stålbad av deflationspolitik.
Hur tror då de här ovan nämnda EMU-förespråkarna att svensk ekonomi - och därmed svensk företagsamhet, svenska löntagare, svenska kvinnor och svensk export - kommer att drabbas av den europeiska efterfrågekris som för närvarande görs ofrånkomlig?