Hennes problem började när hon som 16-åring flyttade till Göteborg för att gå gymnasiet.
– Hur jag ser ut har alltid varit viktigt för mig, och i den där åldern jämförde jag hela tiden mig själv med andra. Men jag gick upp ganska mycket i vikt under den där tiden, för jag åt mer snabbmat och godis och fikade oftare än när jag bodde hemma. Och även om jag inte var tjock så tyckte jag inte att jag var lika smal eller söt som de andra tjejerna i laget. Till slut fick jag ångest bara av att tänka på mat. Jag började också bestraffa mig själv genom att inte äta när jag inte tyckte att jag hade gjort mig förtjänt av det, säger Carin Bergdahl.
Hon fortsätter sedan:
– Jag tror jag var ganska bra på att dölja det. Och det var aldrig någon som sa något. Men ibland kunde jag nästan önska att jag fick anorexia, så att alla skulle förstå hur dåligt jag faktiskt mådde.
Hon tror problemen berodde på dålig självkänsla.
– Den var väldigt låg, jag tyckte aldrig att jag var bra nog. Det är också något jag har fått jobba mycket med tillsammans med min terapeut, säger hon.
Så småningom började hon också ifrågasätta den fitnessatsning hon gjorde för sex år sedan.
– Jag tror jag gjorde det för att normalisera det jag höll på med. För de som håller på med det där är det ju helt normalt att gå på kostschema och väga all mat. De tycker inte heller det är konstigt om man inte vill fika i sociala sammanhang. Och jag tyckte det var skönt att gå på kostschema. För då visste jag hur mycket jag kunde äta och behövde inte ha ångest. Men fitnessvärlden är fruktansvärt osund. Jag tror inte de som håller på med det förstår hur mycket deras kost- och träningshets påverkar ungdomar, säger Carin Bergdahl.
Det var under tiden i Örebro hon mådde som sämst.
– Det var där det eskalerade. Allt kretsade kring mat, och jag önskade att det fanns ett piller som gjorde att jag slapp vara hungrig, säger hon.
När det kändes för jobbigt stoppade hon fingrarna i halsen och kräktes upp det hon hade ätit.
– Det var som en ventil, men jag släppte ut ångest i stället för luft, säger hon.
Hon tystnar för en stund.
– Jag minns min jul där nere, säger hon.
Sedan berättar hon att hon inte kunde åka hem och fira tillsammans med sin familj eftersom laget hade match några dagar senare.
– Jag hade bakat en toscakaka, som var jättegod. Jag hetsåt inte, men åt ganska mycket av den, och jag fick sådan sjuk ångest. Det slutade med att jag låg på badrumsgolvet och bara skakade.
Minnet får hennes ögon att tåras.
– Jag trodde inte att jag skulle reagera så här starkt, säger hon.
Problemen gick ut över hennes prestationer på handbollsplanen.
– Ibland kan jag gräma mig över att jag inte gav mig själv chansen, och fundera på var jag hade varit i dag om det inte vore för allt det där, säger hon.
I slutet av den där säsongen valde hon också att bryta kontraktet med Örebro SK och flytta hem.
– Det är kanske svårt att förstå för de som aldrig har mått sådär. Men ångest kan verkligen driva en till vansinne, och till slut gick det helt enkelt inte längre, säger hon.
Så här sex år senare mår hon bättre.
– Jag kommer alltid att bära med mig det jag har varit med om. Men jag känner mig nöjd med mig själv och har en sund relation till mat. Jag stoppar inte i mig vad som helst. Men jag har inga problem med att äta husmanskost längre. Förut kunde jag inte ens äta korv stroganoff. Då var ris och kyckling eller torsk i princip det enda jag åt. Det är också länge sedan jag stoppade fingrarna i halsen senast, säger Carin Bergdahl.
Det var när hon kom hem som hon började gå till en terapeut.
– Jag gick till henne en gång i veckan under ett års tid, det var skönt att prata med någon utomstående. Och det hjälpte mig mycket, säger hon.
Sedan fortsätter hon:
– Jag gick också på antidepressiv medicin i nio månader. Den fick mig i balans och gjorde det möjligt för mig att bearbeta mina problem. Att bli mamma fick mig dessutom att tänka till, jag ville inte att min son skulle behöva växa upp med en mamma som ligger på badrumsgolvet och skakar av ångest bara för att hon har ätit en kaka.
Hon oroar sig mycket för alla tjejer som är i den ålder hon var i när hon flyttade till Göteborg.
– Det är en känslig ålder, det händer ju mycket med våra kroppar då. Jag tror det är många som har likadana tankar som jag hade, och vill vara som de där tjejerna de ser i tidningarna, på tv och i sociala medier. Det är sådan hets. Nu för tiden lägger ju var och varannan instagrammare ut bilder på sig själva iförda underkläder. Jag får så ont i hjärtat när jag tänker på det, säger Carin Bergdahl.