Med fotbolls-VM färskt i minnet så funderar jag på dramatiken kring detta fenomen som många blir totalt uppslukade av. Man samlas i stora grupper av magisk vi-känsla där engagemang och glöd visas, och det känns som att det handlar om liv och död ifall ens lag/nation ska gå vidare eller slås ut. Man sitter som på nålar och är redo att skrika ut glädje eller förtvivlan allt beroende på hur laget som man hejar på sköter sig. I medgång så upplever man total eufori men när det går emot så tappar man livslusten helt och tv-apparaten kan nästan flyga från balkongen.
Jag har själv tidigare suttit bänkad framför otaliga EM, VM, OS och diverse landskamper inom de flesta sportgrenar, men numera ser jag på detta sportarrangemang med nya ögon. För det är ett fascinerande fenomen om man ska förhålla sig till vad det egentligen handlar om. Allt detta engagemang som vi känner, all tid och energi som vi investerar, för att inte tala om pengar som vi lägger ned; på grupper av vuxna män som springer runt på en gräsyta och dribblar en boll emellan sig.
Dessa män är visserligen skickliga bolltrollare, underhållare och atleter. Men om vi tänker lite längre, är det inte lite märkligt att vi har höjt upp dessa idrottares status till att bli nästan som moderna gudar? Vi dyrkar marken som de går på, kallar dem storstjärnor, köper deras lagtröjor och halsdukar. Vi vill rida med på deras framgångsvågor, och både vi själva och våra barn vill bli som dem. Dessa ”stjärnor” får också enorma löner, som jag faktiskt inte anser stå i proportion med deras prestation. Visst, de är supergrymma, men är det värt miljoner och miljarder att springa runt på en gräsplan och dribbla en boll? Uppenbarligen så anser vi det idag. De får fantasisummor. Och vi hyllar dem som hjältar.
Så jag undrar, är det vad vi anser vara bland det värdefullaste som man kan göra idag? Att sparka på en boll? För mig känns det snedvridet att vi människor anser att ett av de värdefullaste yrkena som du kan ha idag är att vara elitidrotts-stjärna. Är det här vad vi tycker är viktigast idag? Är det här vad vi vill att våra barn ska växa upp och tycka är viktigt?
Varför värderar vi inte sådant som är viktigt på riktigt? Det finns människor och barn som dör av svält på andra platser i världen varje dag! Världshaven fylls med så mycket plast och skräp att havslivet dör ut. Vi utrotar regnskog och djur. Det finns miljontals människor som tvingas på flykt och ständiga krig pågår. Vi blundar inför världsproblem som berör oss alla, men jävlar när det lag som man hejar på slås ut i kvarten då flödar både känslor och engagemang! Vi sitter som förtrollade framför TV:n, och vuxna män som annars aldrig uttrycker sina känslor sliter plötsligt sitt hår och gråter över att ens lag förlorar en ”viktig” match. Allt medan jorden utrotas och människor svälter ihjäl.
Sett med mina (nya) ögon så är detta totalt egoistiskt, för att inte tala om osmart. Vi håller på att utrota oss själva, och vi märker det inte ens för vi är helt uppslukade av att kolla på fotbolls-VM.