Är våra förr så stridbara fack utplånade?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jens Sundström, Anders Masten och nu också Kennet Backgård har pekat på att utflyttningen från länet är en starkt bidragande orsak till problemen i landstinget.
Vi "har landets dyraste sjukvård och den dyraste primärvården, det borde rymma möjligheter till besparingar utan nedläggning av hela sjukhus" anser Anders Mansten. Jag är rädd att det kan vara önsketänkande. Dels att man tror på återflyttning av de som flyttat ut och att de höga kostnader vi har i länet med en sorts automatik ska klara alla sjukhus. En intressant tanke är att reducera administrationen och behålla, helst utöka, den absolut nödvändiga personalen på det så kallade golvet. De som behandlar och vårdar oss när vi blir sjuka.
En 75-80 procentig neddragning av tjänstepersonal har faktiskt gjorts i Kiruna och Gällivare förmodligen också på sjukhusen vid kusten. De tjänsterna har flyttats till Luleå och Sunderbyn utan särskilt påtagliga reaktioner från våra ledare i länet.
Vattenfall försökte sig på en centralisering av sin administration med mycket kraftiga reaktioner från landshövding P O Eriksson och, läs och häpna, landstingsrådet Kent Ögren som alltså själv har varit med och i landstinget genomfört precis det han så kraftfullt motarbetade för Vattenfall.
Att vi har fyra landstingsråd är naturligtvis tre för många. Att chefer åker på semesterresa till USA på oss landstingsskattebetalares bekostnad ska det naturligtvis sättas stopp för.
Något som förvånar i högsta grad är att politiker i Malmfälten och våra (ibland så stridbara) fackliga organisationer inte reagerar alls. Är de nu helt utplånade?