"Är vi sämst...?"
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För oss som var med på sextitalet låter förslaget märkligt.
Då var de flesta överens om att skolan skulle vara sammanhållen.
Erfarenheter fanns från klasser som sammanställts utifrån till exempel val av kurser i engelska och matematik, de som valt svårare kurser för sig, de som valt lättare kurser för sig.
Jag arbetade då som lärare i Råneå. Skillnaden i arbetsmiljö mellan de två klasstyperna var mer än påfallande. Aningslöst kom de att benämnas A- och B-klasser.
Når jag kom in i B-klassen för att hålla lektion, brukade jag mötas av frågan: "Är vi sämst i skolan?"
Den typen av lektionsstart är verkligen inte stimulerande. Både elever och lärare var he1t överens: klassen behöver de mer intresserades närvaro.
Alla behöver någon typ av stimulans, och miljön kan inte utarmas utan negativa effekter.
Det är inte fel när skolan görs tydligare när det galler kraven. Kravmärkningar kan här liksom på matområdet ge goda resultat. Vi kommer inte att sakna vissa flum effekter som följt med tidigare skolreformer.
Krav på bättre disciplin och personligt ansvar hör till de sannolikt positiva följderna av kravmärkningen. Men vill vi avstå från de goda sociala effekterna av ett sammanhållet skolsystem?