Jag skriver det här med anledning av artikeln i måndags om vårdkrisen på avdelning 52 (Kava, kirurgisk akutvårdsavdelning i Sunderbyn). Skulle vilja bemöta chefen Elsa Lehtonens uttalande med min egen syn på varför jag har valt att säga upp mig. Det handlar inte så mycket om att slå ihop två kulturer utan att jag som personal känner mig överkörd av ledningen utan möjlighet att påverka.
Tycker personligen att sammanslagningen av ”kulturerna” gått hyfsat bra än om det finns mycket att arbeta med såsom gemensamma rutiner ochså vidare, men i överlag har sammanslagningen av personalgrupperna gett mig flertalet nya, fantastiska medarbetare. Jag känner däremot att utvecklingen av avdelningen tagit ett stort kliv åt ”fel” håll vad gäller arbetsmiljön, vården och patientsäkerheten. Arbetsmiljömässigt har bland annat rondande sjuksköterska fått större antal patienter att ansvara för, vilket medför större stress eftersom man som sjuksköterska inte hinner sätta sig in i varje enskild patients situation. Inför morgonronden är det inte alltid jag som rondansvarig ens hunnit träffa patienten.
Verktyg som vi tidigare använt oss av på akutvårdsavdelningen (avd 33) blir nu ifrågasatta trots att det kan hjälpa oss att tidigt upptäcka negativa förändringar i patientens tillstånd och på så vis kunna sätta in insatser i ett tidigare skede. Finns många fler exempel på varför jag upplever att arbetsmiljön påverkats negativt.
Vården påverkas ju även den av att jag som sjuksköterska inte hinner få lika tydlig bild över patienten som tidigare och inte heller har samma tid för varje patient. Patientsäkerheten hotas ju såklart av ovan nämnda orsaker men även andra delar som jag inte väljer att gå in på här. När personalen på golvet har ifrågasatt eller kommit med förslag om hur patientsäkerheten kan säkras har vi fått till svar att vi ska fortsätta som tidigare.
Min kompetens värderas inte alls utan det känns som att det är antal huvuden som räknas och inte kunskap.
Det ledningen säger om att vi inte förstår specialistsjuksköterskans roll och att det är det största problemet kan jag inte riktigt hålla med om. Tror vi har en ganska tydlig bild över tanken med specialistsjuksköterskan men än så länge har inte riktigt rollen inarbetats i avdelningens vardag. Personligen känns inte utvecklingsvägarna som finns som något som lockar då det bland annat innebär en högre grad administrativt arbete. Som rollen används idag kommer specialistsjuksköterskan med högre kompetens längre bort från den sjuke patienten, vilket inte är vad jag eftersträvar i den egna utvecklingen av min yrkesroll.
Det här är bara en bråkdel av de anledningar till varför jag valt att säga upp mig och inte som ledningen antagit beror på kulturkrockar. Ett första steg från ledningens sida att försöka få till ett bra samarbete kan ju vara till exempel att fråga sin personal om varför de väljer att sluta, och att arbeta förebyggande mot detta istället för att tänka att det är att vänta sig efter en sådan här sammanslagning.