– Hjälp mig, ropar min far i natten.
Larmet på Harads korttidsboende fungerar inte. Det har krånglat hela tiden. Hur är det möjligt att det inte åtgärdats under den dryga månad boendet har varit öppet? Och varför öppna ett boende innan allt är klart och fungerar? Så här får det inte gå till!
De gamla och sjuka tas ifrån allt, till och med möjligheten att själva be om hjälp. Min gamla far mår jättedåligt, jag som anhörig mår jättedåligt. Det är en mardröm.
Jag förstår min fars ångest och oro inför natten. Det är många, långa timmar att vänta tills någon äntligen kommer på morgonen/förmiddagen för att dela ut medicinerna. Timmar med smärtor och andra primära behov. Larmen fungerar inte, ingen hör ropen. Det finns ingen patientsäkerhet.
Jag/vi vill känna trygghet, att det finns omsorg. Att någon hjälpande hand finns nära när hjälpbehovet finns. Det är det enda som betyder något när man är gammal, sjuk och helt beroende av andra. Hjälp!