Dörrarna stängda
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Om fyra år kommer det att vara brist på arkitekter, tandläkare och bibliotekarier i Sverige, spår Högskoleverket".
Samtliga dessa jobb är jag intresserad av, men vem bekostar min utbildning och anställer de om fyra år en som då fyllt 62 år om vi tar min kroppsliga ålder?
Artikeln tipsar också om fler "framtidsjobb" jag är intresserad av och som jag i vissa fall borde kunna få med kompletterande utbildning:
Fritidspedagog, yrkeslärare, biomedicinsk analytiker, förskollärare, speciallärare och specialpedagoger samt grundskollärare, tidigare år.
Men, tyvärr, även där är dörrarna stängda.
Vad gäller lärarjobben har jag inte ens rätt till det så kallade "Kunskapslyftet", som samma tidning gör reklam för.
Jag har redan uteslutit att jag kommer att få ett fast arbete för att försörja en familj med ännu en arbetslös och två minderåriga barn.
Jag kommer inte heller att ha råd till tandvård eller andra oförutsedda utgifter, eftersom jag redan lever på bankkrediter, som jag aldrig lyckas betala igen.
I det senaste brevet från Luleå kommun fick jag beskedet att jag inte som jag befarat är bortplockad från vikariejouren, men med följande PS:
"Jag vill dock poängtera att bara för att man finns med hos vikarieförmedlingen så är man INTE garanterade att få arbeta hos oss i Luleå."
Tydligare omskrivning för "Svartlistning" har jag inte läst sedan man började kalla "kalhyggen" för "föryngringsyta" och "ombudsmannarespirator" för "overheadprojektor".
På engelska kallas det Understatement.
Tjänstemännen styr med politikernas axelklappningar.
Är det underligt om folk börjar förlora tilltron till det samhälle vi lever i?