När jag som anhörig till min dementa mor kommer och hälsar på blir jag förskräckt redan innan jag hunnit in. Framsidan av vårt visserligen gamla och slitna Brännagården är skräpigt, sopsäckar står uppställda mot väggen, blomrabatter behöver skötsel, flagnande färg, trasiga trädgårdsmöbler, ja det är en tråkig syn som möter inte bara anhöriga utan även ortsbor som dagligen passerar detta förfall.
På insidan är det inte mycket bättre. Trånga kök med höga ljudnivåer, personal som springer för att hinna med alla sysslor, slitna lokaler, larm som visserligen fungerar men väldigt konstigt. Personal som jobbat länge flyr. Ja, jag skriver flyr för det är den uppfattning man får. Personalpolitiken verkar inte vara den bästa. Har själv hört hur chefen hyllat viss personal, men verkar strunta i andra.
Min mamma trivs med sitt boende, men tycker det är svårt med de långa korridorerna. Hon tycker inte hon orkar gå ner till matsalen, men måste, då hon inte ryms att äta på avdelningen. Kan inte vara fel på den fina personal som jobbar där, felet måste ligga högre upp.